15/11-02
Min älskade dotter!
Det är i dag din 1 ½ års-dag och du ligger just nu i sängen
och sover efter en regning promenad i Vita bergen. Du är så förtjust i att
promenera att Du vägrar sätta dig i vagnen. Så för andra dagen i rad kom vi
till lägerelden längst bort i parken. Då tröttnade Du och ville bli buren
precis som i går. Pappas famn blev alltså räddningen i dag också. Genom en
novemberregning park smög sedan en pappa och hans dotter hem till stugvärmen på
Åsögatan. När dina ögon började fladdra och ditt huvud la sig på min axel
började jag fundera på allt som har hänt de här 18 månaderna. Du är inte längre
en bebis utan Du har nu växt upp och blivit ett barn med tydliga egenskaper som
förstår och uttrycker en (i bland väldigt stark) vilja.
Men man kan väl säga att det hela egentligen började i
slutet av augusti år 2000. Din mamma kom lite nervöst hemspringandes från
apoteket. Vi hade våra aningar om att något kunde vara på gång så ett
graviditetstest hade inhandlats. När testet var positivt kände vi bägge att Vi
var på väg in i något okänt men väldigt kul och spännande. Den första glimten
av dig fick vi en lika regnig novemberdag som i dag fast för två år sedan. Den
lycka som strömmade genom kroppen under den regniga promenaden hem från
ultraljudsundersökningen var något av det dittills största som hänt. Vi såg ju
dig, ditt huvud, dina fingrar, din kropp. Du var ju där. Möjligen var det extra
stort för mig eftersom din mamma ändå tidigare känt din närvaro inom sig. Men
som blivande pappa var det enormt att för första gången få se dig. Så enormt
stolt gick jag sedan runt med bilderna i fickan för att visa hela världen mitt
barn. Du fortsatte sedan att växa i mammas mage och i början av april hade du
blivit så stor att din mammas höfter fick så mycket stryk att hon var tvungen
att gå med kryckor. Jag har nog aldrig känt mig så överbeskyddande som under de
värsta veckorna. En gång kom din mamma hem lite sent från en gruppövning i
skolan och din pappa var alldeles till sig av oro. Jag trampade av och an här
på Åsögatan och under flera timmar sprang jag ut till 66:ans hållplats för att
se om din mamma var med på just den bussen. När jag promenerade ut till
hållplatsen en sista gång började jag måla upp alla möjliga skräckscenarier.
Men då vid mittdörrarna på den sista bussen för kvällen såg jag från andra
sidan vägen en vaggande gång jag kände igen. Min lättnad har sällan varit
större. Med din mammas onda höfter befarade vi bägge en mycket smärtfull
avslutning på graviditeten, men mirakulöst nog blev höfterna bättre och mot
slutet kunde din mamma slänga kryckorna.
Vi var också på träffar för blivande föräldrar där man i
teorin lärde sig allt om vad som kommer. Detta medförde bland annat skenvärkar.
Vi satt och hade det lugnt och trevligt framför tv:n samtidigt som vi förde
protokoll om hur länge det var mellan ”värkarna”. Vi var fullt beredda på att
det då skulle ske. Denna händelse är något din mamma och jag skrattar gått åt i
dag. Förmodligen satt Du bara och rullade tummarna den gången. När Du på allvar
började röra dig mot utgången gick Du betydligt mer hårdfört till väga. När jag
i dag ser prov på den envishet och styrka Du uppvisar förstår jag att det var
tufft för din mamma. Vattnet slängde Du ut nästan två dygn i förväg, men
eftersom allt vatten hade runnit ut och Du inte gjorde några aktiva försök att
titta ut när vi kom fram till BB, fick vi åka hem igen. I stället började Du
röra på dig på allvar ett dygn senare. Natten mot tisdagen den 15 maj 2001
började din mamma känna saker som fick henne att förstå att det där hon kände
en vecka innan minsann inte var något annat än nysningar. Under flera timmars
tid kämpade och svettades hon samtidigt som hon började föra notiser om
mellanrummet mellan värkarna. Allt detta medan din pappa låg bredvid i sin bästa
törnrosasömn. Hon hade inte mage! att väcka mig. Så när jag väl vaknade av mig
själv framåt morgonen blev det full aktivitet och framåt tvåtiden tog vi en
taxi till Södersjukhusets förlossningsavdelning. Aldrig har jag sett din mamma
kämpa så som under de 8 timmar vi befann oss i rummet. Blod, svett och tårar
blandades med förväntan på ”stålbebisens” ankomst. Så 22.15 äntligen! Att något
stort var på gång kunde man utläsa av vädrets makter eftersom den regntunga
dagen hade byts ut mot en kväll där solen tittade fram, men att det skulle vara
något så oerhört kunde man inte läsa sig till. Sällan kommer väl klyschan ”Det
går inte att beskriva” bättre till pass än här. Ja, hur kan man egentligen
beskriva det som rusade genom min och din mammas kropp den sena majkvällen för
18 månader sedan.
Det är också väldigt svårt att på ett relevant sätt beskriva
den glädje, värme och kärlek Du fyllt mig och din mamma med under dina första
18 månader. Att bara få ligga och känna suset från din andning när Du sover
eller att få ha varit med om alla dina milstolpar på vägen hit. När Du började
le, lyfta huvudet, började krypa, gå osv. Allt det där som är så stort i våran
lilla värld. Som gör livet värt att leva helt enkelt. Att få vakna upp av att
Du dänger fjärrkontrollen i huvudet på mig och med entusiasm i rösten ropar där
när Du samtidigt pekar mot vardagsrummet är stor och skön lycka.
Att se dig och din mamma tillsammans fyller mig med en sådan
enorm värme och kärlek så Du förstår inte. Din förväntansfulla reaktion när dörren
öppnas vid femtiden på kvällen, för Du vet att nu kommer mamma hem. Eller när
Du trippar in till din sovande mamma på morgonen och lägger ditt huvud bredvid
hennes och börjar skratta. Jag måste erkänna att jag ibland känner mig som en
åskådare när ni är tillsammans. En åskådare som får vara med och bevittna det
största undret som finns. Det finns så mycket som gör er så speciella var och
en för sig och tillsammans. När mammalotteriet gick av stapeln fick Du
verkligen högsta vinsten. Och tro mig, det är ingenting jag säger förblindad av
kärlek. Den ömhet din mamma visar mot dig går utöver allt annat. Och oavsett
vad som händer i framtiden kommer hon alltid att sitta på en gren i mitt hjärta
och charma sin omgivning med sitt underbara leende. På samma sätt som Du alltid
charmar alla runt omkring dig med ditt fantastiska skratt och din spjuverlika
blick. Jag hoppas Du känner av all den kärlek som riktas mot dig. Främst från
din mamma och din pappa naturligtvis, men Du är också medelpunkten i din
farfar, farmor och mormors liv. Jag kan garantera att det inte går många
sekunder utan att Du skiner upp deras liv med din andliga närvaro. Du får
heller inte glömma moster Lisa och farbror Fausto som också ständigt följer din
utveckling. Jag hoppas att Du en dag kommer att läsa det här för att sedan gå
bort till fåtöljen och ge din sentimentala pappa en överseende klapp på
huvudet.
18/11-02
Klockan är 11 på förmiddagen och Du ligger och sover. Du har
vaknat tidigare än vanligt de senaste morgnarna och Du har också haft svårt att
sova i din egen säng. Det verkar nästan som Du anar någonting och vill ha vår
närhet mer än någonsin. Din mamma sitter nu förmodligen hos Lisa och pluggar
efter en snorig helg. Själv sitter jag och läser igenom mammas anteckningar om
din levnadsbana hittills. 31 sprängfyllda sidor har det blivit och mitt sinne
fylls av glädje och vemod när jag läser igenom anteckningarna igen. Jag och din
mamma har också ägnat helgen åt att redigera våra videoinspelningar av dig och
samma sak där. Skratt och värme blandat med tjocka klumpar i halsen. Teori och
praktik är svårt i bland. Nu tycker jag mig höra något från sovrummet, så jag
misstänker att man snart hör ett par tassande steg och en dörr som slås upp. Du
är mitt allt Lova. Var jag än befinner mig och var Du än befinner dig kommer
din glädje och din sorg vara min glädje och sorg. Du fyller mitt liv med
mening. Att se dina reaktioner på omvärlden får min värld att blomstra. Att ta
del av din förväntan, din glädje och även din besvikelse får det att bubbla
inom mig.
I går var vi ute och promenerade igen eftersom Du för
tillfället (förhoppningsvis) har tagit avstånd från vagnen. Tidigare dagar har
vi styrt våra steg mot Vitabergsparken men igår tog Du kommandot och ville se
de regntyngda trottoarerna runt Sofia. Jag märkte då att folk inte riktigt tog
notis om dig när de rusade förbi i novembervädret. Det är en tydlig skillnad på
folks beteende i parker där man promenerar för att koppla av och trottoarer där
man transporterar sig. Jag såg också din besvikelse över att så var fallet. Din
vana trogen ropade Du glatt varje gång någon passerade, men istället för glada
ansikten och närhet möttes du av tystnad och ickenärvaro. Förhoppningsvis skall
Du aldrig lära dig att bli ignorerad. Det är naturligtvis bara en obotlig
drömmare som kan hoppas på nåt sånt. Men Du är värd så mycket mer Lova, så
jävla mycket mer. Tids nog kommer Du att upptäcka att det finns flera sidor av
det mesta. Att allt kanske inte alltid är som man tror. Men den insikten hoppas
jag dröjer för dig. För nu vill jag bara att Du skall känna den oändliga,
outtömliga och ovillkorliga kärlek jag och din mamma försöker ge dig. Du får
aldrig känna att Du måste göra dig förtjänt av vår kärlek. Du skall känna att
oavsett vad, så finns vi där.
Jag tror visst att Du somnade om eftersom det är tyst i
sovrummet igen. Jag blev nog lite besviken. Såg fram emot att se ditt
spjuveraktiga leende titta fram. Att jag får ha den stora äran att vara med dig
under den här tiden fram tills att Du skall börja på dagis känns svindlande
stort. Vet faktiskt inte hur jag kommer klara att lämna Dig ifrån mig till
någon utomstående. Jag tror absolut att Du med ditt sociala sätt kommer att
stormtrivas, men det kommer ändå att kännas konstigt av rent egoistiska skäl.
Hittills har Du bara varit vår, men dagis är förhoppningsvis dina första steg
mot en gentemot oss egen identitet. Du kommer att få andra referensramar än mig
och din mamma. Vi kommer för första gången vara tvingade att klippa av några
band. En stor del av dygnet kommer Du varken vara i mina eller din mammas
händer och det kommer kännas mycket märkligt. Hmmm, hoppas jag inte blir en sån
där överbeskyddande pappa som ständigt smyger dig i hasorna när Du blir äldre.
Men jag förstår nu varför många pappor inte kan släppa taget. Jaja, Du är trots
allt bara 1½ år ännu och jag skall väl inte skena iväg alltför långt. Men det
finns så mycket jag tänker på och känner just nu.
Ibland känner jag mig som ett litet barn själv. Känns inte
så länge sedan jag var den där 10-åringen som cyklade omkring i området ute i
Söderberga. Nu är jag en man på 34 år. När jag var liten var 34 väldigt vuxet.
Jag vet inte ens om så gamla människor överhuvudtaget fanns i min
begreppsvärld. En 34-åring var t ex en föredetting i idrottsvärlden. Åldern på
idrottsmän kanske var den främsta åldersreferensen man hade då. Jag menar, föräldrar var ju bara vuxna, sen
om de var 25 eller 50 var inte så väsentligt. Det är inte så att jag känner
någon ångest över min ålder direkt. Det är bara det att jag fortfarande går
omkring och väntar på att bli stor. Istället för att agera går jag omkring och
väntar på att reagera. Din mor som är den ödmjukaste människa jag känner har
tyvärr fått lida av det lite väl mycket. Hoppas att Du blir en handlingskraftig
kvinna utan att för den skull tappa drömmarens vingar. Annars är det inte så mycket jag hoppas på.
Förstå mig rätt nu. Jag har naturligtvis massor av förhoppningar på dig. Men
förhoppningarna handlar om att Du i framtiden skall fortsätta känna kärlek och
trygghet. Dvs, allt livets goda åt dig. Däremot har jag inga förhoppningar om
vad för sorts person Du skall bli. Jag vill bara att Du skall fortsätta vara
Du, Lova Saskia Alice Löfberg Meibrink. Fortsätta att vara den Lova din pappa
älskar över allt annat här på jorden.
Klockan är nu 12.25 och Du har fortfarande inte vaknat trots
att Du har sovit i tre timmar. Men just när jag skriver detta tror jag visst
att Du vaknar. Ett litet tillrop hörs inifrån sovrummet och jag vänder mig om
för att möta din dag.
19/11-02
I dag tittade solen fram för första gången på en vecka. Vet
inte hur man skall tolka det men den värmde i alla fall. Klockan är 12.10 och
Du har precis somnat efter en aktiv förmiddag. Trots dina protester lyckades
jag få dig att åka lite vagn. Det verkar som om Du hamnat i en form av
kombinerad protest- och frustrationsperiod. Du vädrar ditt missnöje åt allt som
inte är 100-procentigt. Oavsett om det är mat eller transporter. Livets
transportsträckor kan vara besvärliga att hantera även för en vuxen så varför
skulle Du vara extra duktig på det. Du förstår ju inte när Du sitter i vagnen
att Du om fem minuter kommer att vara gladare än innan Du satt dig i vagnen.
Det förstår jag eller din mamma som utomstående. Eftersom vi vet att Du älskar
att springa omkring bland andra barn i parken. I dag var vi en lång stund i din
favoritpark Skånegläntan. Du älskar att springa omkring och dra i och skjuta på
alla olika cyklar och vagnar som finns där. Vi sprang också in i din kompis
Hugo och hans pappa Lasse där. Vi sa mest bara hej eftersom vi var på väg att
gå då både Du och jag frös rejält efter alla intryck. Jag ser att Du ofta vill
göra saker som de äldre barnen gör och så blir Du frustrerad och tittar
vädjande på pappa när Du inte lyckas. Då känner man sig ganska liten och
otillräcklig eftersom jag inte riktigt kan förklara för dig varför Du inte kan
klättra i repstegen eller gå uppför plankan. Jag vill ju vara en pappa som
löser alla dina problem. Har Du frågor, är Du ledsen eller vill Du bara känna
närhet? Kom till pappa så löser han upp dina knutar så att Du kan springa
vidare med ett leende på läpparna. Men man måste väl som förälder inse att
ibland är inte allt som står i ens makt nog. Just nu är det förhoppningsvis
inga större knutar som pappa eller mamma inte kan lösa och Jag hoppas att det
kommer att vara så ett tag framåt. Jag minns att min egen pappa, dvs din farfar
sa till mig att det kändes som att ramla igenom isen den första gången han
kände att han inte kunde lösa min knut. Tidigare hade han alltid kunna ge mig
en klapp på axeln och förklarat hur det ligger till. Men när jag för första
gången kom till honom med grubblerier som till sin natur inte har några enkla
lösningar kände han sig maktlös på ett sätt han aldrig tidigare känt. Nu skenar
jag igen. Den dagen dröjer förhoppningsvis många år för dig. Än så länge är Du
en 1½-årig solstråle med hela livet framför dig. En 1½-årig solstråle med vilja
av granit.
Även om din starka vilja ibland får din pappa att dra i
nödbromsen känns det som våran relation växer för varje dag. Det har
naturligtvis inte varit problemfritt de här månaderna. Utan din klippa till
mamma blir man lite vilsnare förstår Du. Jag vet inte hur många gånger jag
tänkt på hur din mamma hade gjort i en liknande situation. Och min stolthet har
i bland också hindrat mig från att fråga din mamma om råd. ”Kan själv” intalar
jag mig själv då. Som Du hör är Du inte enda barnet i familjen. Men sakta men
säkert, dag för dag har vi ändå närmat oss varandra och jag både tror och
hoppas att Du känner dig trygg i min famn. Jag minns i somras när din mamma var
i Portugal med moster. Då kändes det som om Du var livrädd för att jag också
skulle försvinna. Du kunde ju inte förstå att mamma bara var borta tillfälligt.
Det enda Du såg var att hon inte längre var med oss och det smärtade dig. Den
enda tryggheten som var kvar var jag och när jag då försvann om det så bara var
ur rummet för några sekunder blev Du helt förkrossad. Det är inte lätt att var
liten ibland.
Klockan är nu över två och Du sover fortfarande trots att
jag har pratat i telefon med både dagis och Malte. Malte är vad man skulle
kunna kalla en kompis från förr. Trots att vi intressemässigt växt ifrån
varandra, så känns det skönt att veta att han finns där. Det känns som jag de
senaste åren börjat värdesätta rötterna och familjen mer. Det har naturligtvis
med dig och din mamma att göra. Det känns nu viktigare att ha en plats där man
kommer ifrån. Det handlar förmodligen också om en naiv förhoppning om att det
någonstans finns ett ställe där allting är som det alltid har varit. Där alla
människor stannade i just den positionen jag lämnade dem. Det är klart att jag
fattar att Malte i dag är en helt annan människa än den han var för 17 år
sedan. Men det känns skönt att kunna minnas ihop. Mötas i en verklighet som vi
bägge vet är allt annan än verklig men ändå påtaglig. Ibland när jag är ute och
går med dig försöker jag för mitt inre se mig själv i olika miljöer där jag
varit tidigare. När vi går förbi vissa platser i Vitabergsparken till exempel kan
jag se en 7 eller 9 år yngre upplaga av mig själv gå omkring. En yngre Kalle
med de funderingar, glädjeämnen och ledsamheter som präglade mitt liv då. För
ett tag försvinner jag bort för att alltid komma tillbaka med den känslan av
att det handlar om andra personer än mig själv. För när jag tänker på hur saker
och ting var då finns det alltid något som saknas i den bilden. Både den
cyklande 10-åringen och den vilsna 25-åringen saknade nämligen det som idag är
jag, nämligen Du. Det känns mycket konstigt att ens tänka sig en tillvaro där
Du inte existerar.
Oj, nu är klockan redan tre och det börjar bli mörkt ute.
Höstmörkret innan snön kommer känns alltid så hotfullt på något sätt. Som om
någon försöker stänga in mig i ett trångt rum. Jag borde nog gå in och
smygväcka dig nu annars kommer Du aldrig att somna, dessutom börjar jag känna
mig rejält ensam.
20/11
Det var ett snöblandat regnrusk som föll från himlen när vi
steg upp i morse och man kände sig rejält muggig. Du hade dessutom forsat
omkring i våran säng hela natten så din mammas och min nattsömn blev rejält
lidande. Trots detta bar jag i väg dig till Borgmästargatan för mitt första
möte med den öppna förskolan där. Jag fick bära dig eftersom Du fortfarande
tvärnobbar vagnen och tiden var alldeles för knapp för en promenad.
Inledningsvis var Du lite avvaktande och höll dig gärna fast vid mig, men efter
ett tag stormade Du omkring som fisken i vattnet. Jag förstår att ditt behov av
att träffa andra barn är omättligt. Det är ju egentligen först i mötet med
andra barn man socialiseras, dvs blir den man är. Jag och din mamma kan ju
egentligen inte forma dig. Vi kan ge dig den nödvändiga kärleken och
tryggheten, men för att bli till måste Du relatera till andra som är som du.
Din nyfikenhet och förundran över dina jämngamla kompisar eller din vilja att
kommunicera med andra barn kan inte ersättas av något. Att se dig försiktigt
klappa på ett annat barn eller komma fram och ge någon annan den nallebjörn Du
bär på ger mig gåshud.
På förskolan såg jag verkligen hur Du levde. Bland andra
barn och mängder av leksaker sög Du åt dig varenda minut. Bland leksakerna var
Du Speciellt förtjust i rutschkanan som Du skrattandes åkte både fram- och
baklänges. I bland var Du så otålig att Du nästan knuffade ner andra barn i din
iver att själv få åka en gång till. Aldrig på något elakt sätt och ingen kom
till skada. Du var bara så inne i själva leken att allt som stoppade upp den
gjorde dig lite otålig. Du skall veta att din pappa blev alldeles varm i hela
kroppen när jag såg din glädje och entusiasm bland alla barnen och alla
leksaker. Och så fort Du hittade något Du kände igen kom Du glatt springande
till mig för att visa din fångst. Men högst upp på rangordningen stod alltid
rutschkanan. Den kom Du hela tiden tillbaka till. Funderade faktiskt på att
köpa dig en i julklapp. Fast den skulle å andra sidan ta ganska stor plats.
Dessutom tröttnar Du förmodligen på saker som Du ständigt har tillgång till.
Att äga saker man uppskattar är inte alltid bästa lösningen. En av livets ljuvligheter
är att längta. Eller ”känna saken” som din mamma skulle uttrycka det. Jag minns
att när jag jobbade och satt på bussen hem kunde fyllas av en enorm saken av
dig och din mamma. Vetskapen om att jag inom en inte allt för avlägsen framtid
skulle få möta era glittrande leenden gjorde mig alldeles vimmelkantig.
Betydelsen av längtan kan nog användas på livets alla områden. Om man äter
russin hela dagarna blir det till slut ganska tråkigt. Ständig fritid gör inte
heller någon människa lycklig. Om man får allt man vill ha när man vill ha det
blir livet ganska trist i längden. Så jag tror lyckans hemlighet ligger i dess
ändlighet. Även om Du Lova som 1½-åring naturligtvis inte resonerar på det
sättet tror jag att den lycka och glädje Du känner över vissa saker grundas i
”vetskapen” om att den här situationen är unik och det gäller att doppa sig
ordentligt. Tyvärr tror jag vi vuxna tappat mycket av den situationsbundna
lycka ett barn kan känna. Kännedomen om en morgondag är inte alltid av godo.
Att kunna känna lyckan i nuet trots vetskapen om morgondagens existens är en av
livets stora konster och jag måste erkänna att din närvaro gör den konsten
mycket lättare. När jag ser dig så totalt uppslukas av nuet spelar ingenting
annat någon roll. Då är det bara Du och nu som finns i min värld.
Utanför fönstret har snön börjat falla igen och inifrån
sovrummet hörs inga tecken på att Du är på väg och vakna. Jag skall nog gå in och försiktigt få dig att
vakna till liv. Sedan tänkte jag ge dig ett lite matigare mellanmål än vanligt
eftersom vi i kväll skall hem till moster Lisa och fira hennes 25-årsdag. Hon
fyllde i och för sig år redan i lördags, men i dag är det din mormors och våran
tur att lyfta på hatten. Din mamma kommer dit direkt från skolan, så Du och jag
får klara av resan själva. Hoppas Du inte protesterar alltför mycket när Du
skall sätta dig i vagnen. Jag bytte förresten tvättid från torsdag till fredag
så att vi kan gå till förskolan i morgon igen. På fredag är det ändå bara för
spädbarn så då kanske det passar bra att stanna hemma och tvätta.
21/11
Vi var på förskolan i dag igen. Du verkade aningen mer
orolig idag än igår. Kan ha berott på att rutschkanan var betydligt populärare
denna förmiddag. Du kände kanske att Du var tvungen att anpassa dig och ta
hänsyn till de andra barnen. Möjligen förstod Du i dag att Du faktiskt bara var
en av många. De vuxna var inte där för just din skull utan de hade alla sina
egna barn som de följde lite extra. Insikten att allt ljus inte alltid är på en
själv är naturligtvis inte så lätt, men förmodligen en nyttig lärdom att ta med
dig när Du snart skall doppa tårna på ett dagis. Tänk de barn som är hemma tills de börjar
skolan. I sju års tid har de ständigt varit i strålkastarljuset och aldrig
behövt vänta på sin tur. Krocken måste då bli monumental när man inser att man
helt plötsligt bara är en av 20 som alla är lika viktiga i frökens ögon.
22/11
I stället för förskola blev det tvättstugan i dag. Just nu
ligger Du och sover och jag sitter och väntar på att den sista vändan tvätt
skall bli klar. Eller rättare sagt så väntar jag på att Du skall vakna. Tvätten
är nog torr sedan länge, men jag vill inte gärna gå dit själv. Du har i och för
sig inte sovit mer än en dryg timme, så jag kanske inte skall väcka dig än. Hoppas
att vi kommer ut en liten stund innan dagen förvandlas till kväll. Du får ju
inte ut så mycket av det om det är mörkt. Men å andra sidan kanske det inte gör
så mycket om tempot är lite lugnare i dag eftersom helgen kommer bjuda på en
hel del aktivitet för din del. I morgon skall vi hem till din farfar för att
äta kräftsoppa. Det har blivit någon slags tradition för honom att samla i hop
kräftskalen efter sommarens kräftskivor och göra en fond som fryses ner för att
tillagas i novembermörkret. Vet inte riktigt hur mycket sommarens kräftskal gör
men gott brukar det bli. På söndag blir det förhoppningsvis än livligare för
dig då vi skall över till din kompis Hugos föräldrar Lasse och Åsa. Där kommer
även dina övriga BVC-kompisar vara. Det var din mamma och ett gäng andra
BVC-mammor som förra hösten när ni barn bara var några månader gamla började
träffas vid Nytorget. Nu var det med vissa undantag ett tag sedan Du träffade
gänget så det skall bli spännande att se hur Du reagerar.
I bland undrar jag egentligen hur mycket Du begriper. När
jag i morse satt mig på det heligaste, stoppade jag i Teletubbis-kassetten i
videon för att Du skulle vara sysselsatt under tiden. Efter ett tag tystnade
helt plötsligt ljudet, men Du kom inte springande som Du brukar när Du råkat
trycka på fel knapp. I stället hördes nästan ingenting i ett par minuter. Jag
reflekterade inte speciellt mycket på det, utan drog slutsatsen att Du för en
stund fokuserade på något annat i stället. Men helt plötsligt hörde jag att
kassetten sattes på igen just på ditt favoritställe. Du måste alltså ha
snabbspolat fram till det stället och sedan lyckats stanna spolningen. Kan inte
förstå det på något annat sätt än att det var en ren tillfällighet men ändå.
Faktum är att Du på egen hand lyckades trycka på snabbspolningen och spola fram
till ditt favoritavsnitt där Du också lyckades stanna bandet. Även om det här
var ren tur skall man inte underskatta dig. Du begriper nog betydligt mer än
vad Du språkligt kan ge uttryck för.
25/11
Måndag igen och en rätt så grådaskig sådan. I bland känns
det som helgerna bara rusar i väg. I lördags träffade Du farmor, farfar och
farbror Fausto hemma hos farfar och i går var Du hemma hos Hugo och träffade
alla dina BVC-kompisar. Du höll dig lite på din kant i början, men efter ett
tag var Du väldigt social. Det verkar som om Du är speciellt förtjust i Moses.
Moses är Johan och Margots pojke och han har alltid framstått som den
känsligaste i gruppen, men Du har alltid dragits lite extra till honom. Du
kanske gillar att ha initiativet. När vi åkte buss i lördags blev Du uppvaktad
av en pojke i din ålder. Han närmade sig dig på det sättet Du själv brukar
närma dig andra barn när du är intresserad. Men istället för att flörta
tillbaka blev Du närmast besvärad. Du kanske inte gillar att bli överrumplad.
Du kanske vill ha kontroll över situationen och själv bestämma över närheten
till andra barn. Moses som är en blyg ung man passar då in som hand i handsken
i din värld. En annan teori är att Du föredrar veka konstnärssjälar framför
attackerande sportkillar. Vi lämnade i alla fall festligheterna när Du var som
mest upp i varv eftersom vi tänkte titta på en lägenhet i närheten
(Tideliusgatan).
Under förmiddagen var vi för tredje gången på den öppna
förskolan. Jag lyckades för första gången ta dig dit med vagn. Verkar som den
värsta protesten mot vagnåkning har lagt sig. Väl där träffade vi bland annat
BVC-kompisen Vincent och hans mamma Johanna för andra dagen i rad. Tyckte
annars att det verkade vara glesare i dag än förra veckan. Det kanske är nåt
som går eller så var folk bara måndagströtta. Man börjar annars känna igen de
som går där nu och det känns också som att Du börjar känna dig mer och mer
hemma där. I morse fick Du inledningsvis en rejäl dos med rutschkana eftersom
det inte var så mycket ungar runt den just då. Du verkade inte heller lika mån
om att jag skulle följa dig hela tiden och det känns som Du utvecklas socialt
för varje dag vi går dit.
26/11
Ingen förskola i dag. Känns lite trist faktiskt. Även jag
börjar vänja mig vid den miljön. I stället för stoj och lek blev det en
förmiddagslur för dig i dag. Jag hade tänkt gå ut i en park med dig, men det
regnade så mycket att det inte gick. Som tur är var Du rätt trött, så det var
inga större problem att få dig att sova. Hoppas att vädrets makter tillåter
utomhusaktivitet efter lunch i stället. Jag nämnde i går att barnvagnen börjar
accepteras igen. Det vekar också som Du börjar äta bättre efter en tid av
extrem selektivitet i köket.
27/11
Efter en dags frånvaro var vi i dag tillbaka på förskolan.
Hugo och pappa Lasse var i dag tillbaka. Du verkade en aning pappigare och
blygare än i måndags. Misstänker att det precis som för oss vuxna går lite i
vågor. Vissa dagar kan jag känna mig hur social som helst, medan jag andra dagar
helst är för mig själv. Det vore väl konstigt om Du skulle fungera annorlunda.
En möjlig orsak till blygheten i dag kan ha varit att Du kände dig förlöjligad.
En annan pappa härmade dig när Du tog en stor tugga av smörgåsen. Det var bara
ett sätt för honom att hälsa, men Du verkade bli generad och var inte riktigt
dig själv på ett tag efter det. Du kände förmodligen att han gjorde sig lustig
på din bekostnad. Din mamma och jag får nog vara lite vaksamma på sådant. Vi
vill naturligtvis inte att Du i någon situation skall känna dig förlöjligad
eller hånad. Det är sådant som skapar osäkerhet och gör dig blyg.
Blyg var Du ingalunda i går när vi tog en tur till
Skånegläntan. När vi kom dit var vi ensamma, men efter ett tag dök Oliver 16
månader upp med sin mamma. Du blev genast förtjust i honom och var ett tag som
ett riktigt häftplåster på honom. Om han gick i väg kom Du efter och ville ge
honom saker och krama honom.
28/11
Ytterligare en dag på förskolan. I bland kan jag tycka att
Du är lite osjälvständig. Många av de andra barnen springer omkring utan att
bry sig om vad mamma eller pappa befinner sig, men Du vill ofta bli uppbackad
av mig. Jag märker också att Du ofta söker bekräftelse hos andra vuxna. Du går
fram och flörtar hejvilt för att få en respons. Det märks att Du är en aning
konfunderad. I alla andra sammanhang är ju Du i centrum av showen. Du får all
den uppmärksamhet Du vill ha. Men här är det inte riktigt så och jag kan se att
Du kan bli lite konfunderad över detta. Det är kanske också därför som Du känns
lite osjälvständig just nu. Det börjar sakta gå upp för dig att vuxnas
uppmärksamhet i bland kan riktas åt andra håll än ditt. Därför kanske Du kräver
extra mycket bekräftelse av din mamma och mig just nu. Känns en aning marigt
hur man skall hantera det. Å ena sidan vill man ju ge dig allt det Du vill ha.
Å andra sidan vill man också att Du skall bli en självständig tjej som inte
alltid behöver mamma och pappa vid din sida. Sovproceduren är en annan
självständighetsprocedur vi måste ta tag i. Just nu måste både mamma och pappa
ligga vid din sida när Du somnar och sedan vaknar Du nästan alltid fram på
småtimmarna och vill ligga i vår säng. Det är svårt det där. Man vet inte
alltid vilket ben man bör stå på. Du kanske också märker av att vi brottas med
de här problemen och därför blir extra frustrerad.
29/11
Ingen förskola i dag. I stället fick Du följa med pappa till
systembolaget och välja ut lite tjeckiska öler som din mamma och pappa skall
prova i kväll.
2/12
Dagens stora upptäckt var indiantältet på förskolan. Det var
nog första gången jag såg dig ha så kul tillsammans med andra barn på
förskolan. Din pappa hamnade helt i skymundan när Du sprang och busade runt och
in i det lilla tältet. Hmmm, en julklapp kanske? I går träffade Du också massa
barn hemma hos Kalle som fyllde 3 år.
4/12
Tillbaka på förskolan efter en dag i parken tillbringade Du
mycket tid med att leka med en lite äldre tjej som var där med sitt yngre
syskon. Mikaela som hon hette kan ha varit i 6-års åldern och Du blev väldigt
förtjust i henne och det verkade som det var ömsesidigt.
5/12
I dag var Du verkligen överlycklig när Du sprang omkring och
showade för alla på förskolan. I bland blev jag nästan orolig över att det gick
lite väl fort. I vissa stunder sprang Du bara omkring som en virvelvind och
lyckotjöt. Du var så uppe i varv att det blev lite svårt att få dig att komma
ner på jorden.
16/12
Du har varit sjuk ett tag nu. Det började med en
ögoninflammation i onsdag när vi var på Luciafirande med öppna förskolan uppe i
Sofiakyrkan. Annars var ditt första besök i en kyrka en trevlig bekantskap. Du
var speciellt förtjust i att springa omkring längs bänkarna. Det räckte med att
jag svävade i väg för någon sekund så var Du borta. Med snabba fötter hade Du
då jagat i väg utom synhåll för att sedan titta fram mellan några bänkar. Det
är verkligen tråkigt att vi inte kan vara på förskolan i dag. Du visar sådan
glädje varje gång vi är där.
I lördags fick Du smaka på det berömda Bullandöjulbordet. Du
åt inte så mycket, men vi andra åt tills vi storknade. Besöket var så här i
efterhand kanske inte så lyckat för din del efter som Du i går blev sämre.
Febern närmade sig 39 grader och Du sov inget vidare i natt, vilket din mamma
och jag då inte heller gjorde. Jag
känner mig så hjälplös när Du ligger och lider i ditt snörvlande. Du förstår ju
inte varför Du mår så dåligt eller varför Du blir så grinig. Hoppas Du blir
bättre under de närmsta dagarna.
17/12
En vecka kvar till jul och Du är fortfarande lite krasslig.
Febern har sjunkit sedan i går, så har vi tur är den borta i morgon. Det börjar
bli lite rastlöst för både dig och mig här hemma eftersom alternativen minskar
radikalt när man inte kan gå ut. Vi får nöja oss med det lilla, dvs bläddra i
böcker, bygga lego, titta på tv ... Din mamma har lite bättre fantasi i sådana
här lägen och skulle säkert råda bot på rastlösheten lite bättre än jag gör. Du
och din mamma är verkligen ett vackert par. Att se hur du lyser upp när hon
kommer hem gör mig alldeles knäsvag. Det räcker med att jag säger att mamma
snart kommer, så får Du något förväntansfullt i blicken och pekar mot dörren.
”Mamma” säger Du och skrattar. När det gäller ord tycker jag att Du artikulerar
dig bättre och bättre. Tidigare hette vi ”babba” och ”mabba”, men nu säger du
faktiskt ”pappa” och ”mamma”. Du säger också ”hej”, helt enligt
instruktionsboken. Det dröjer nog inte länge förrän det sprutar ”riktiga” ord
ur dig. Man märker också hur Du bättre och bättre kopplar ordet till dess
innebörd. ”Hej” innebär en vänskaplig hälsningsfras. ”Nu skall vi bada” får dig
att gå in i badrummet och klä av dig kläderna.
24/3-03
Det har runnit en del snö längs Åsögatan sen sist. Mycket
har hänt. Julen har passerat och vi är en bra bit på väg in i det nya året.
Blask har ersatts av kyla och snö som har ersatts av sol och fågelkvitter. Det
är nåt speciellt med den årstiden när fågelsången kommer närmare och de tunga
vinterkläderna förpassar in i garderoben. Skillnaden mellan sol och skugga är
nog aldrig så stor som i mars. Man klär sig antingen för varmt eller för kallt.
Det finns liksom inga perfekta marskläder. Så fort vi tar av oss går vi in i
ett mörkt blåshål är när vi tar på oss igen skiner solen som hetast. Tiden går
fort nu. Det var inte länge sedan vi tog våra höstpromenader i Vitan, då med
den gamla vagnen. Vi är nu inne på den fjärde i ordningen. Den första,
liggvagnen gick bulten sönder på. Dessutom växte du så smått ur den. Det där
med kombinerad ligg- och sittvagn var kanske inte så lyckat ändå. Så, nu vet
man det. Efter det fick du åka i mamma Karins gamla resvagn i ett par månader.
Den historien tog slut några timmar efter att mamma åkt till Portugal. Ungefär
vid Götgatan på väg till Skånegläntan gick den bara av. Du förstår att jag blev en aning stressad den
gången. Ensam i stan med dig, utan din mammas trygga hand fick jag raskt köpa
en ny vagn. En italiensk modell med snurrhjul som var hur lätthanterlig som
helst... i stan... och på sommaren. Den italienska trottoarvagnen klarade
hösten, men vintern var för tuff... eller så hade det inte med årstiden att
göra. Dessutom var det kanske lika bra. Du gillade aldrig riktigt att bli
fastspänd. Den nya erbjuder mycket mer rörelsefrihet.
Det känns både som en evighet sen jag skrev sist, samtidigt
som det känns som det var i går. Du har vuxit både fysikt och mentalt. Vi går
inte längre till öppna förskolan på dagarna. Jag har börjat jobba och Du har
påbörjat din egen resa, utan mamma och pappas totala kontroll. Känns allt lite
konstigt. Under dina första 20 månader levde vi i någon form av
undantagstillstånd. Du var antingen med din mamma eller med mig. Våra liv var
helt upplagda efter det. Allt annat kom i andra hand. Du kommer naturligtvis
fortfarande i första hand, men nu har din mamma och jag återgått till vad vi
gjorde innan Du kom till världen. Du går på dagis och vi gör något annat. På
något vis är allt som vanligt, men ändå inte. Jag kan nu blicka tillbaka på den
tid Du och jag tillbringade hela dagarna tillsammans och jag skulle ljuga om
jag sa att jag inte saknar det. Samtidigt som jag inte för en sekund ångrar att
Du började på dagis. Du stormtrivs verkligen där. Många morgnar har inletts med
långa haranger om Maja, Tea, Linnea, Hanna och alla dom andra som fyller ditt
liv på dagarna. Och tydligen är du också en liten solstråle nästan jämnt på
dagis. Dina fröknar (Karin och Yasmine) säger att du springer omkring med ett
ständigt leende på läpparna. Din uppskattning av dina kompisar visas också i
att Du gärna gillar att kramas. Än så länge är allt toppen på dagis alltså. Inskolningen
som började i slutet av januari gick som en dans. Helgen innan inskolningen började passade din
mamma och jag på att ta en avstickare till Tallinn, medan du tillbringade tre
dagar med farmor och farfar. Det är möjligt att det var nyttigt för dig
eftersom du för första gången var i från oss flera dar. Hmmm, det är
naturligtvis svårt att säga om det var bra eller dåligt tajmat. Hade
inskolningen gått dåligt hade vi förmodligen funderat om det verkligen var så
bra att lämna dig i tre dar precis innan dagisstarten. Sånt kan man aldrig
riktigt veta. Vi hade i alla fall en mysig vistelse på andra sidan Östersjön,
även om vi naturligtvis längtade (kände saken....)
Camilla som inskolade dig är inte längre kvar på förskolan.
Hon tackade för sig och begav sig till Australien. Man kan naturligtvis inte
som förälder kräva att personalen skall stanna för evigt. Villkoren för
förskolepersonal kunde vara mycket bättre och många framförallt yngre känner
väl att det finns annat här i livet. Lite sorgligt var det ändå eftersom Du
verkligen gillade henne.
Det är dock tur att din mamma och jag har så pass fria tider
som vi har eftersom du varit sjuk en del. Dessutom kan vi hämta dig klockan tre
varje dag utan att våra sysslor blir allt för lidande. Din mamma verkar trivas
bra i skolan. Hon är mer engagerad nu än när hon var gravid. Inte så konstigt
kanske med tanke på det som väntade. Jag trivs också bra med mina
halvtidstjänster. Varannan dag sitter jag hemma och skriver om gräsrotskulturer
på Internet och varannan dag åker jag i väg till frihamnen för att skriva
material till frågesporter på TV4 (Ordjakten och Pussel).
Eftersom din mamma har problem med höfterna får jag i bland
flytta ut i vardagsrummet när du inte vill sova i din egen säng. Sängen är lite
för trång för alla tre. I natt var en sådan natt när du somnade om och vaknade
till om vartannat i en timmes tid ungefär. Då brukar enda lösningen vara att
bära över dig till oss och eftersom klockan bara var ett så ... Då är det
ljuvligt att vakna upp efter ensamheten till din röst, när du står bredvid
soffan och undrar varför pappa inte sover inne hos er. Språket kommer sakta men
säkert. Du babblar på som aldrig förr. Även om orden kanske inte är enligt
boken alla gånger, så hör man hur du lägger ihop saker och ting. Det är inte
längre enstaka ord, utan fullständiga meningar.
Det är också kul att höra dig leka för dig själv. Det är nåt du har lärt
dig på dagis. I långa stunder kan du sitta med din docka och hans kompisar och
man hör hur Du skapar egna fantasivärldar.
14/4-05
Du är nu snart 4 år och jag fyllde igår 37. Jag ser att det
är mer än två år sedan jag var inne och skrev sist. Du har blivit en ganska så
stor flicka nu. Bland de äldre på dagis är Du och snart skall Du också bli
storasyster. Din mamma sitter i soffan och väntar på att jag skall komma och
titta på tv med henne, så jag tänkte mest bara säga hej så här en regnig dag i
april när Du är hemma från dagis på grund av vattkoppor.
21/11-06
5 och ett halvt år har du blivit. Du har dessutom blivit
storasyster och börjat på nytt dagis (Skatan/Hamnskolan). I morse när jag och
Vilmer lämnade träffade du Disa på båten. Disa är en av dina nya kompisar på
dagis. Du verkar trivas, både på dagis och i största allmänhet. Jag ser att du
hamnar lite mellan två gäng på dagis. Det verkar dock inte störa dig. Det
kanske t o m är så att umgänget blir dubbelt så stort istället. Jag kan annars
känna igen mig lite i det jag ser i dig och ditt förhållande till kompisar. Du
är den ”snälla” i det tuffa kompisgänget och du är kanske den ”tuffa” i det
snälla kompisgänget. Det var likadant för mig i tonåren. Mina gamla kompisar
var det lite ”hårdare” gänget. I det sammanhanget blev jag den snälla. När jag
sedan började umgås mycket med ett lite ”snällare” gäng, blev jag den ”busiga”.
Så kan det gå…
Här hemma har du växt in i storasysterrollen på ett
fantastiskt sätt. Du är så mån om att Ville ska må bra och du verkar tycka att
det är jättekul med en lillebror. Nu ska du dessutom snart bli storasyster till
ytterliggare en liten. En flicka hoppas du på eftersom du redan har en
lillebror. Det kändes som det kom en brytpunkt i somras. Under våren hade du
haft ont i magen och du verkade inte riktigt bekväm i dig själv. Men under
sommaren åkte vi bland annat till Mumindalen och även resten av sommaren gjorde
vi en hel del saker hela familjen där du hamnade i centrum. Jag tror att du
blommade ut lite grann, för efter sommaren har du mått bättre på alla plan. Det
är möjligt att storasysterrollen var ett par för stora skor som du helt
plötsligt växte i eller så var det sommarens alla lekar som gav dig den
bekräftelse du naturligtvis behöver och måste ha. Nu när andra föräldrar
beklagar sig över sina trotsiga och bråkiga femåringar säger jag bara att Du är
helt fantastisk.
Det är klart vi även numera har våra duster, både du och jag
och du och mamma. Men dom är inte i närheten av hur det kunde se ut till och
från i våras. Hösten 2006 känns du helt enkelt väldigt harmonisk och det är
väldigt kul att få följa med på din resa i utvecklingen. Man märker hur mycket
du går och funderar på saker och ting. I förra veckan kom du med iakttagelsen
att ”tankar är osynliga”. ”Ingen annan än jag kan se mina tankar och ingen kan
heller ta mina tankar” sa du och jag var tvungen att stanna till för en sekund.
Du har dina små filosofiska funderingar. Nästan varje dag kläcker du ur dig
någonting som får mig att gapa. Du är inte längre en glad och nyfiken ettåring,
du är en glad, nyfiken, funderande och resonerande femåring som snart ska börja
skolan.
1/6-09
Tiden bara rinner iväg. I maj fyllde du åtta år och det
händer så mycket saker i ditt liv som jag ska återkomma till en annan dag
eftersom jag nu måste ta båten över för att hämta dina småsyskon, Malva två år
och Vilmer snart fyra år, på Skutans dagis, och dig på Hamnskolan. Om en vecka
ska du ha din första ”riktiga” skolavslutning eftersom ditt första skolår då är
till enda.
10/6-09
Vill bara titta in och säga att jag tänker på dig. I måndags
hade du kompisen Thea på besök och det kändes lite kul att du tog initiativ
till att leka med någon utanför ditt vanliga gäng. Ibland kan det kännas som
att ni är lite väl tuffa mot varandra och andra i det gänget, så det vore kul
om du på allvar börjar hitta andra ”bästisar”. Det där med vilka kompisar man ”bör”
leka med är naturligtvis inte lätt, framförallt inte för en 8-åring.
Häromdagen visade du också prov på avancerade filosofiska
resonemang när du började resonera kring ”jaget” på ett väldigt vuxet sätt. Din
pappa blev i alla fall väldigt imponerad även om jag vet att tankarna kan vara
jobbiga.
Annars är du väldigt mycket upp och ner just nu. Vissa dagar
är du lättirriterad och extra känslig. Ibland känns det som att du vill ha
väldigt mycket bekräftelse och inte känner dig riktigt säker på vår kärlek.
Hoppas att du förstår att du älskar dig även om det emellanåt blir mycket tjat
från vår sida. Andra dagar kan du vara
hur harmonisk och ödmjuk som helst. Det känns också som att humörsvängningarna
främst kommer till uttryck här hemma, vilket naturligtvis är precis som det
ska. Malvas fröknar brukar exempelvis ofta kommentera hur gullig de tycker att
du är med dina småsyskon, och då framförallt när farmor hämtar. När vi inte är
med, blir du ställföreträdande mamma och hjälpar både Malva och Ville att plocka
ihop sina saker och kläder.
26/6-09
Sista dagen innan sommarlovet börjar på allvar för din del.
Om knappt två månader ska du börja i andra klass på Hamnskolan.