tisdag 17 december 2002
En vecka kvar till jul och Du är fortfarande lite krasslig. Febern har sjunkit sedan i går, så har vi tur är den borta i morgon. Det börjar bli lite rastlöst för både dig och mig här hemma eftersom alternativen minskar radikalt när man inte kan gå ut. Vi får nöja oss med det lilla, dvs bläddra i böcker, bygga lego, titta på tv ... Din mamma har lite bättre fantasi i sådana här lägen och skulle säkert råda bot på rastlösheten lite bättre än jag gör. Du och din mamma är verkligen ett vackert par. Att se hur du lyser upp när hon kommer hem gör mig alldeles knäsvag. Det räcker med att jag säger att mamma snart kommer, så får Du något förväntansfullt i blicken och pekar mot dörren. ”Mamma” säger Du och skrattar. När det gäller ord tycker jag att Du artikulerar dig bättre och bättre. Tidigare hette vi ”babba” och ”mabba”, men nu säger du faktiskt ”pappa” och ”mamma”. Du säger också ”hej”, helt enligt instruktionsboken. Det dröjer nog inte länge förrän det sprutar ”riktiga” ord ur dig. Man märker också hur Du bättre och bättre kopplar ordet till dess innebörd. ”Hej” innebär en vänskaplig hälsningsfras. ”Nu skall vi bada” får dig att gå in i badrummet och klä av dig kläderna.
måndag 16 december 2002
Du har varit sjuk ett tag nu. Det började med en ögoninflammation i onsdag när vi var på Luciafirande med öppna förskolan uppe i Sofiakyrkan. Annars var ditt första besök i en kyrka en trevlig bekantskap. Du var speciellt förtjust i att springa omkring längs bänkarna. Det räckte med att jag svävade i väg för någon sekund så var Du borta. Med snabba fötter hade Du då jagat i väg utom synhåll för att sedan titta fram mellan några bänkar. Det är verkligen tråkigt att vi inte kan vara på förskolan i dag. Du visar sådan glädje varje gång vi är där.
I lördags fick Du smaka på det berömda Bullandöjulbordet. Du åt inte så mycket, men vi andra åt tills vi storknade. Besöket var så här i efterhand kanske inte så lyckat för din del efter som Du i går blev sämre. Febern närmade sig 39 grader och Du sov inget vidare i natt, vilket din mamma och jag då inte heller gjorde. Jag känner mig så hjälplös när Du ligger och lider i ditt snörvlande. Du förstår ju inte varför Du mår så dåligt eller varför Du blir så grinig. Hoppas Du blir bättre under de närmsta dagarna.
torsdag 5 december 2002
I dag var Du verkligen överlycklig när Du sprang omkring och showade för alla på förskolan. I bland blev jag nästan orolig över att det gick lite väl fort. I vissa stunder sprang Du bara omkring som en virvelvind och lyckotjöt. Du var så uppe i varv att det blev lite svårt att få dig att komma ner på jorden.
onsdag 4 december 2002
måndag 2 december 2002
Dagens stora upptäckt var indiantältet på förskolan. Det var nog första gången jag såg dig ha så kul tillsammans med andra barn på förskolan. Din pappa hamnade helt i skymundan när Du sprang och busade runt och in i det lilla tältet. Hmmm, en julklapp kanske? I går träffade Du också massa barn hemma hos Kalle som fyllde 3 år.
fredag 29 november 2002
torsdag 28 november 2002
Ytterligare en dag på förskolan. I bland kan jag tycka att Du är lite osjälvständig. Många av de andra barnen springer omkring utan att bry sig om vad mamma eller pappa befinner sig, men Du vill ofta bli uppbackad av mig. Jag märker också att Du ofta söker bekräftelse hos andra vuxna. Du går fram och flörtar hejvilt för att få en respons. Det märks att Du är en aning konfunderad. I alla andra sammanhang är ju Du i centrum av showen. Du får all den uppmärksamhet Du vill ha. Men här är det inte riktigt så och jag kan se att Du kan bli lite konfunderad över detta. Det är kanske också därför som Du känns lite osjälvständig just nu. Det börjar sakta gå upp för dig att vuxnas uppmärksamhet i bland kan riktas åt andra håll än ditt. Därför kanske Du kräver extra mycket bekräftelse av din mamma och mig just nu. Känns en aning marigt hur man skall hantera det. Å ena sidan vill man ju ge dig allt det Du vill ha. Å andra sidan vill man också att Du skall bli en självständig tjej som inte alltid behöver mamma och pappa vid din sida. Sovproceduren är en annan självständighetsprocedur vi måste ta tag i. Just nu måste både mamma och pappa ligga vid din sida när Du somnar och sedan vaknar Du nästan alltid fram på småtimmarna och vill ligga i vår säng. Det är svårt det där. Man vet inte alltid vilket ben man bör stå på. Du kanske också märker av att vi brottas med de här problemen och därför blir extra frustrerad.
onsdag 27 november 2002
Efter en dags frånvaro var vi i dag tillbaka på förskolan. Hugo och pappa Lasse var i dag tillbaka. Du verkade en aning pappigare och blygare än i måndags. Misstänker att det precis som för oss vuxna går lite i vågor. Vissa dagar kan jag känna mig hur social som helst, medan jag andra dagar helst är för mig själv. Det vore väl konstigt om Du skulle fungera annorlunda. En möjlig orsak till blygheten i dag kan ha varit att Du kände dig förlöjligad. En annan pappa härmade dig när Du tog en stor tugga av smörgåsen. Det var bara ett sätt för honom att hälsa, men Du verkade bli generad och var inte riktigt dig själv på ett tag efter det. Du kände förmodligen att han gjorde sig lustig på din bekostnad. Din mamma och jag får nog vara lite vaksamma på sådant. Vi vill naturligtvis inte att Du i någon situation skall känna dig förlöjligad eller hånad. Det är sådant som skapar osäkerhet och gör dig blyg.
Blyg var Du ingalunda i går när vi tog en tur till Skånegläntan. När vi kom dit var vi ensamma, men efter ett tag dök Oliver 16 månader upp med sin mamma. Du blev genast förtjust i honom och var ett tag som ett riktigt häftplåster på honom. Om han gick i väg kom Du efter och ville ge honom saker och krama honom.
tisdag 26 november 2002
Ingen förskola i dag. Känns lite trist faktiskt. Även jag börjar vänja mig vid den miljön. I stället för stoj och lek blev det en förmiddagslur för dig i dag. Jag hade tänkt gå ut i en park med dig, men det regnade så mycket att det inte gick. Som tur är var Du rätt trött, så det var inga större problem att få dig att sova. Hoppas att vädrets makter tillåter utomhusaktivitet efter lunch i stället. Jag nämnde i går att barnvagnen börjar accepteras igen. Det vekar också som Du börjar äta bättre efter en tid av extrem selektivitet
måndag 25 november 2002
Måndag igen och en rätt så grådaskig sådan. I bland känns det som helgerna bara rusar i väg. I lördags träffade Du farmor, farfar och farbror Fausto hemma hos farfar och i går var Du hemma hos Hugo och träffade alla dina BVC-kompisar. Du höll dig lite på din kant i början, men efter ett tag var Du väldigt social. Det verkar som om Du är speciellt förtjust i Moses. Moses är Johan och Margots pojke och han har alltid framstått som den känsligaste i gruppen, men Du har alltid dragits lite extra till honom. Du kanske gillar att ha initiativet. När vi åkte buss i lördags blev Du uppvaktad av en pojke i din ålder. Han närmade sig dig på det sättet Du själv brukar närma dig andra barn när du är intresserad. Men istället för att flörta tillbaka blev Du närmast besvärad. Du kanske inte gillar att bli överrumplad. Du kanske vill ha kontroll över situationen och själv bestämma över närheten till andra barn. Moses som är en blyg ung man passar då in som hand i handsken i din värld. En annan teori är att Du föredrar veka konstnärssjälar framför attackerande sportkillar. Vi lämnade i alla fall festligheterna när Du var som mest upp i varv eftersom vi tänkte titta på en lägenhet i närheten (Tideliusgatan).
Under förmiddagen var vi för tredje gången på den öppna förskolan. Jag lyckades för första gången ta dig dit med vagn. Verkar som den värsta protesten mot vagnåkning har lagt sig. Väl där träffade vi bland annat BVC-kompisen Vincent och hans mamma Johanna för andra dagen i rad. Tyckte annars att det verkade vara glesare i dag än förra veckan. Det kanske är nåt som går eller så var folk bara måndagströtta. Man börjar annars känna igen de som går där nu och det känns också som att Du börjar känna dig mer och mer hemma där. I morse fick Du inledningsvis en rejäl dos med rutschkana eftersom det inte var så mycket ungar runt den just då. Du verkade inte heller lika mån om att jag skulle följa dig hela tiden och det känns som Du utvecklas socialt för varje dag vi går dit.
fredag 22 november 2002
I stället för förskola blev det tvättstugan i dag. Just nu ligger Du och sover och jag sitter och väntar på att den sista vändan tvätt skall bli klar. Eller rättare sagt så väntar jag på att Du skall vakna. Tvätten är nog torr sedan länge, men jag vill inte gärna gå dit själv. Du har i och för sig inte sovit mer än en dryg timme, så jag kanske inte skall väcka dig än. Hoppas att vi kommer ut en liten stund innan dagen förvandlas till kväll. Du får ju inte ut så mycket av det om det är mörkt. Men å andra sidan kanske det inte gör så mycket om tempot är lite lugnare i dag eftersom helgen kommer bjuda på en hel del aktivitet för din del. I morgon skall vi hem till din farfar för att äta kräftsoppa. Det har blivit någon slags tradition för honom att samla i hop kräftskalen efter sommarens kräftskivor och göra en fond som fryses ner för att tillagas i novembermörkret. Vet inte riktigt hur mycket sommarens kräftskal gör men gott brukar det bli. På söndag blir det förhoppningsvis än livligare för dig då vi skall över till din kompis Hugos föräldrar Lasse och Åsa. Där kommer även dina övriga BVC-kompisar vara. Det var din mamma och ett gäng andra BVC-mammor som förra hösten när ni barn bara var några månader gamla började träffas vid Nytorget. Nu var det med vissa undantag ett tag sedan Du träffade gänget så det skall bli spännande att se hur Du reagerar.
I bland undrar jag egentligen hur mycket Du begriper. När jag i morse satt mig på det heligaste, stoppade jag i Teletubbis-kassetten i videon för att Du skulle vara sysselsatt under tiden. Efter ett tag tystnade helt plötsligt ljudet, men Du kom inte springande som Du brukar när Du råkat trycka på fel knapp. I stället hördes nästan ingenting i ett par minuter. Jag reflekterade inte speciellt mycket på det, utan drog slutsatsen att Du för en stund fokuserade på något annat i stället. Men helt plötsligt hörde jag att kassetten sattes på igen just på ditt favoritställe. Du måste alltså ha snabbspolat fram till det stället och sedan lyckats stanna spolningen. Kan inte förstå det på något annat sätt än att det var en ren tillfällighet men ändå. Faktum är att Du på egen hand lyckades trycka på snabbspolningen och spola fram till ditt favoritavsnitt där Du också lyckades stanna bandet. Även om det här var ren tur skall man inte underskatta dig. Du begriper nog betydligt mer än vad Du språkligt kan ge uttryck för.
torsdag 21 november 2002
Vi var på förskolan i dag igen. Du verkade aningen mer orolig idag än igår. Kan ha berott på att rutschkanan var betydligt populärare denna förmiddag. Du kände kanske att Du var tvungen att anpassa dig och ta hänsyn till de andra barnen. Möjligen förstod Du i dag att Du faktiskt bara var en av många. De vuxna var inte där för just din skull utan de hade alla sina egna barn som de följde lite extra. Insikten att allt ljus inte alltid är på en själv är naturligtvis inte så lätt, men förmodligen en nyttig lärdom att ta med dig när Du snart skall doppa tårna på ett dagis. Tänk de barn som är hemma tills de börjar skolan. I sju års tid har de ständigt varit i strålkastarljuset och aldrig behövt vänta på sin tur. Krocken måste då bli monumental när man inser att man helt plötsligt bara är en av 20 som alla är lika viktiga i frökens ögon.
onsdag 20 november 2002
Det var ett snöblandat regnrusk som föll från himlen när vi steg upp i morse och man kände sig rejält muggig. Du hade dessutom forsat omkring i våran säng hela natten så din mammas och min nattsömn blev rejält lidande. Trots detta bar jag i väg dig till Borgmästargatan för mitt första möte med den öppna förskolan där. Jag fick bära dig eftersom Du fortfarande tvärnobbar vagnen och tiden var alldeles för knapp för en promenad. Inledningsvis var Du lite avvaktande och höll dig gärna fast vid mig, men efter ett tag stormade Du omkring som fisken i vattnet. Jag förstår att ditt behov av att träffa andra barn är omättligt. Det är ju egentligen först i mötet med andra barn man socialiseras, dvs blir den man är. Jag och din mamma kan ju egentligen inte forma dig. Vi kan ge dig den nödvändiga kärleken och tryggheten, men för att bli till måste Du relatera till andra som är som du. Din nyfikenhet och förundran över dina jämngamla kompisar eller din vilja att kommunicera med andra barn kan inte ersättas av något. Att se dig försiktigt klappa på ett annat barn eller komma fram och ge någon annan den nallebjörn Du bär på ger mig gåshud.
På förskolan såg jag verkligen hur Du levde. Bland andra barn och mängder av leksaker sög Du åt dig varenda minut. Bland leksakerna var Du Speciellt förtjust i rutschkanan som Du skrattandes åkte både fram- och baklänges. I bland var Du så otålig att Du nästan knuffade ner andra barn i din iver att själv få åka en gång till. Aldrig på något elakt sätt och ingen kom till skada. Du var bara så inne i själva leken att allt som stoppade upp den gjorde dig lite otålig. Du skall veta att din pappa blev alldeles varm i hela kroppen när jag såg din glädje och entusiasm bland alla barnen och alla leksaker. Och så fort Du hittade något Du kände igen kom Du glatt springande till mig för att visa din fångst. Men högst upp på rangordningen stod alltid rutschkanan. Den kom Du hela tiden tillbaka till. Funderade faktiskt på att köpa dig en i julklapp. Fast den skulle å andra sidan ta ganska stor plats. Dessutom tröttnar Du förmodligen på saker som Du ständigt har tillgång till. Att äga saker man uppskattar är inte alltid bästa lösningen. En av livets ljuvligheter är att längta. Eller ”känna saken” som din mamma skulle uttrycka det. Jag minns att när jag jobbade och satt på bussen hem kunde fyllas av en enorm saken av dig och din mamma. Vetskapen om att jag inom en inte allt för avlägsen framtid skulle få möta era glittrande leenden gjorde mig alldeles vimmelkantig. Betydelsen av längtan kan nog användas på livets alla områden. Om man äter russin hela dagarna blir det till slut ganska tråkigt. Ständig fritid gör inte heller någon människa lycklig. Om man får allt man vill ha när man vill ha det blir livet ganska trist i längden. Så jag tror lyckans hemlighet ligger i dess ändlighet. Även om Du Lova som 1½-åring naturligtvis inte resonerar på det sättet tror jag att den lycka och glädje Du känner över vissa saker grundas i ”vetskapen” om att den här situationen är unik och det gäller att doppa sig ordentligt. Tyvärr tror jag vi vuxna tappat mycket av den situationsbundna lycka ett barn kan känna. Kännedomen om en morgondag är inte alltid av godo. Att kunna känna lyckan i nuet trots vetskapen om morgondagens existens är en av livets stora konster och jag måste erkänna att din närvaro gör den konsten mycket lättare. När jag ser dig så totalt uppslukas av nuet spelar ingenting annat någon roll. Då är det bara Du och nu som finns i min värld.
Utanför fönstret har snön börjat falla igen och inifrån sovrummet hörs inga tecken på att Du är på väg och vakna. Jag skall nog gå in och försiktigt få dig att vakna till liv. Sedan tänkte jag ge dig ett lite matigare mellanmål än vanligt eftersom vi i kväll skall hem till moster Lisa och fira hennes 25-årsdag. Hon fyllde i och för sig år redan i lördags, men i dag är det din mormors och våran tur att lyfta på hatten. Din mamma kommer dit direkt från skolan, så Du och jag får klara av resan själva. Hoppas Du inte protesterar alltför mycket när Du skall sätta dig i vagnen. Jag bytte förresten tvättid från torsdag till fredag så att vi kan gå till förskolan i morgon igen. På fredag är det ändå bara för spädbarn så då kanske det passar bra att stanna hemma och tvätta.
tisdag 19 november 2002
I dag tittade solen fram för första gången på en vecka. Vet inte hur man skall tolka det men den värmde i alla fall. Klockan är 12.10 och Du har precis somnat efter en aktiv förmiddag. Trots dina protester lyckades jag få dig att åka lite vagn. Det verkar som om Du hamnat i en form av kombinerad protest- och frustrationsperiod. Du vädrar ditt missnöje åt allt som inte är 100-procentigt. Oavsett om det är mat eller transporter. Livets transportsträckor kan vara besvärliga att hantera även för en vuxen så varför skulle Du vara extra duktig på det. Du förstår ju inte när Du sitter i vagnen att Du om fem minuter kommer att vara gladare än innan Du satt dig i vagnen. Det förstår jag eller din mamma som utomstående. Eftersom vi vet att Du älskar att springa omkring bland andra barn i parken. I dag var vi en lång stund i din favoritpark Skånegläntan. Du älskar att springa omkring och dra i och skjuta på alla olika cyklar och vagnar som finns där. Vi sprang också in i din kompis Hugo och hans pappa Lasse där. Vi sa mest bara hej eftersom vi var på väg att gå då både Du och jag frös rejält efter alla intryck. Jag ser att Du ofta vill göra saker som de äldre barnen gör och så blir Du frustrerad och tittar vädjande på pappa när Du inte lyckas. Då känner man sig ganska liten och otillräcklig eftersom jag inte riktigt kan förklara för dig varför Du inte kan klättra i repstegen eller gå uppför plankan. Jag vill ju vara en pappa som löser alla dina problem. Har Du frågor, är Du ledsen eller vill Du bara känna närhet? Kom till pappa så löser han upp dina knutar så att Du kan springa vidare med ett leende på läpparna. Men man måste väl som förälder inse att ibland är inte allt som står i ens makt nog. Just nu är det förhoppningsvis inga större knutar som pappa eller mamma inte kan lösa och Jag hoppas att det kommer att vara så ett tag framåt. Jag minns att min egen pappa, dvs din farfar sa till mig att det kändes som att ramla igenom isen den första gången han kände att han inte kunde lösa min knut. Tidigare hade han alltid kunna ge mig en klapp på axeln och förklarat hur det ligger till. Men när jag för första gången kom till honom med grubblerier som till sin natur inte har några enkla lösningar kände han sig maktlös på ett sätt han aldrig tidigare känt. Nu skenar jag igen. Den dagen dröjer förhoppningsvis många år för dig. Än så länge är Du en 1½-årig solstråle med hela livet framför dig. En 1½-årig solstråle med vilja av granit.
Även om din starka vilja ibland får din pappa att dra i nödbromsen känns det som våran relation växer för varje dag. Det har naturligtvis inte varit problemfritt de här månaderna. Utan din klippa till mamma blir man lite vilsnare förstår Du. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på hur din mamma hade gjort i en liknande situation. Och min stolthet har i bland också hindrat mig från att fråga din mamma om råd. ”Kan själv” intalar jag mig själv då. Som Du hör är Du inte enda barnet i familjen. Men sakta men säkert, dag för dag har vi ändå närmat oss varandra och jag både tror och hoppas att Du känner dig trygg i min famn. Jag minns i somras när din mamma var i Portugal med moster. Då kändes det som om Du var livrädd för att jag också skulle försvinna. Du kunde ju inte förstå att mamma bara var borta tillfälligt. Det enda Du såg var att hon inte längre var med oss och det smärtade dig. Den enda tryggheten som var kvar var jag och när jag då försvann om det så bara var ur rummet för några sekunder blev Du helt förkrossad. Det är inte lätt att var liten ibland.
Klockan är nu över två och Du sover fortfarande trots att jag har pratat i telefon med både dagis och Malte. Malte är en kompis från förr. Trots att vi i dag inte umgås som vi gjorde under tonåren, känns det skönt att veta att han finns där. Det känns som jag de senaste åren börjat värdesätta rötterna och familjen mer. Det har naturligtvis med dig och din mamma att göra. Det känns nu viktigare att ha en plats där man kommer ifrån. Det handlar förmodligen också om en naiv förhoppning om att det någonstans finns ett ställe där allting är som det alltid har varit. Där alla människor stannade i just den positionen jag lämnade dem. Det är klart att jag fattar att Malte i dag är en helt annan människa än den han var för 17 år sedan. Men det känns skönt att kunna minnas ihop. Mötas i en verklighet som vi bägge vet är allt annan än verklig men ändå påtaglig. Ibland när jag är ute och går med dig försöker jag för mitt inre se mig själv i olika miljöer där jag varit tidigare. När vi går förbi vissa platser i Vitabergsparken till exempel kan jag se en 7 eller 9 år yngre upplaga av mig själv gå omkring. En yngre Kalle med de funderingar, glädjeämnen och ledsamheter som präglade mitt liv då. För ett tag försvinner jag bort för att alltid komma tillbaka med den känslan av att det handlar om andra personer än mig själv. För när jag tänker på hur saker och ting var då finns det alltid något som saknas i den bilden. Både den cyklande 10-åringen och den vilsna 25-åringen saknade nämligen det som idag är jag, nämligen Du. Det känns mycket konstigt att ens tänka sig en tillvaro där Du inte existerar.
Oj, nu är klockan redan tre och det börjar bli mörkt ute. Höstmörkret innan snön kommer känns alltid så hotfullt på något sätt. Som om någon försöker stänga in mig i ett trångt rum. Jag borde nog gå in och smygväcka dig nu annars kommer Du aldrig att somna, dessutom börjar jag känna mig rejält ensam.
måndag 18 november 2002
Klockan är 11 på förmiddagen och Du ligger och sover. Du har vaknat tidigare än vanligt de senaste morgnarna och Du har också haft svårt att sova i din egen säng. Det verkar nästan som Du anar någonting och vill ha vår närhet mer än någonsin. Din mamma sitter nu förmodligen hos Lisa och pluggar efter en snorig helg. Själv sitter jag och läser igenom mammas anteckningar om din levnadsbana hittills. 31 sprängfyllda sidor har det blivit och mitt sinne fylls av glädje och vemod när jag läser igenom anteckningarna igen. Jag och din mamma har också ägnat helgen åt att redigera våra videoinspelningar av dig och samma sak där. Skratt och värme blandat med tjocka klumpar i halsen. Teori och praktik är svårt i bland. Nu tycker jag mig höra något från sovrummet, så jag misstänker att man snart hör ett par tassande steg och en dörr som slås upp. Du är mitt allt Lova. Var jag än befinner mig och var Du än befinner dig kommer din glädje och din sorg vara min glädje och sorg. Du fyller mitt liv med mening. Att se dina reaktioner på omvärlden får min värld att blomstra. Att ta del av din förväntan, din glädje och även din besvikelse får det att bubbla inom mig.
I går var vi ute och promenerade igen eftersom Du för tillfället (förhoppningsvis) har tagit avstånd från vagnen. Tidigare dagar har vi styrt våra steg mot Vitabergsparken men igår tog Du kommandot och ville se de regntyngda trottoarerna runt Sofia. Jag märkte då att folk inte riktigt tog notis om dig när de rusade förbi i novembervädret. Det är en tydlig skillnad på folks beteende i parker där man promenerar för att koppla av och trottoarer där man transporterar sig. Jag såg också din besvikelse över att så var fallet. Din vana trogen ropade Du glatt varje gång någon passerade, men istället för glada ansikten och närhet möttes du av tystnad och ickenärvaro. Förhoppningsvis skall Du aldrig lära dig att bli ignorerad. Det är naturligtvis bara en obotlig drömmare som kan hoppas på nåt sånt. Men Du är värd så mycket mer Lova, så jävla mycket mer. Tids nog kommer Du att upptäcka att det finns flera sidor av det mesta. Att allt kanske inte alltid är som man tror. Men den insikten hoppas jag dröjer för dig. För nu vill jag bara att Du skall känna den oändliga, outtömliga och ovillkorliga kärlek jag och din mamma försöker ge dig. Du får aldrig känna att Du måste göra dig förtjänt av vår kärlek. Du skall känna att oavsett vad, så finns vi där.
Jag tror visst att Du somnade om eftersom det är tyst i sovrummet igen. Jag blev nog lite besviken. Såg fram emot att se ditt spjuveraktiga leende titta fram. Att jag får ha den stora äran att vara med dig under den här tiden fram tills att Du skall börja på dagis känns svindlande stort. Vet faktiskt inte hur jag kommer klara att lämna Dig ifrån mig till någon utomstående. Jag tror absolut att Du med ditt sociala sätt kommer att stormtrivas, men det kommer ändå att kännas konstigt av rent egoistiska skäl. Hittills har Du bara varit vår, men dagis är förhoppningsvis dina första steg mot en gentemot oss egen identitet. Du kommer att få andra referensramar än mig och din mamma. Vi kommer för första gången vara tvingade att klippa av några band. En stor del av dygnet kommer Du varken vara i mina eller din mammas händer och det kommer kännas mycket märkligt. Hmmm, hoppas jag inte blir en sån där överbeskyddande pappa som ständigt smyger dig i hasorna när Du blir äldre. Men jag förstår nu varför många pappor inte kan släppa taget. Jaja, Du är trots allt bara 1½ år ännu och jag skall väl inte skena iväg alltför långt. Men det finns så mycket jag tänker på och känner just nu.
Ibland känner jag mig som ett litet barn själv. Känns inte så länge sedan jag var den där 10-åringen som cyklade omkring i området ute i Söderberga. Nu är jag en man på 34 år. När jag var liten var 34 väldigt vuxet. Jag vet inte ens om så gamla människor överhuvudtaget fanns i min begreppsvärld. En 34-åring var t ex en föredetting i idrottsvärlden. Åldern på idrottsmän kanske var den främsta åldersreferensen man hade då. Jag menar, föräldrar var ju bara vuxna, sen om de var 25 eller 50 var inte så väsentligt. Det är inte så att jag känner någon ångest över min ålder direkt. Det är bara det att jag fortfarande går omkring och väntar på att bli stor. Istället för att agera går jag omkring och väntar på att reagera. Din mor som är den ödmjukaste människa jag känner har tyvärr fått lida av det lite väl mycket. Hoppas att Du blir en handlingskraftig kvinna utan att för den skull tappa drömmarens vingar. Annars är det inte så mycket jag hoppas på. Förstå mig rätt nu. Jag har naturligtvis massor av förhoppningar på dig. Men förhoppningarna handlar om att Du i framtiden skall fortsätta känna kärlek och trygghet. Dvs, allt livets goda åt dig. Däremot har jag inga förhoppningar om vad för sorts person Du skall bli. Jag vill bara att Du skall fortsätta vara Du, Lova Saskia Alice Löfberg Meibrink. Fortsätta att vara den Lova din pappa älskar över allt annat här på jorden.
Klockan är nu 12.25 och Du har fortfarande inte vaknat trots att Du har sovit i tre timmar. Men just när jag skriver detta tror jag visst att Du vaknar. Ett litet tillrop hörs inifrån sovrummet och jag vänder mig om för att möta din dag.
fredag 15 november 2002
Min älskade dotter!
Det är i dag din 1 ½ års-dag och du ligger just nu i sängen och sover efter en regning promenad i Vita bergen. Du är så förtjust i att promenera att Du vägrar sätta dig i vagnen. Så för andra dagen i rad kom vi till lägerelden längst bort i parken. Då tröttnade Du och ville bli buren precis som i går. Pappas famn blev alltså räddningen i dag också. Genom en novemberregning park smög sedan en pappa och hans dotter hem till stugvärmen på Åsögatan. När dina ögon började fladdra och ditt huvud la sig på min axel började jag fundera på allt som har hänt de här 18 månaderna. Du är inte längre en bebis utan Du har nu växt upp och blivit ett barn med tydliga egenskaper som förstår och uttrycker en (i bland väldigt stark) vilja.
Men man kan väl säga att det hela egentligen började i slutet av augusti år 2000. Din mamma kom lite nervöst hemspringandes från apoteket. Vi hade våra aningar om att något kunde vara på gång så ett graviditetstest hade inhandlats. När testet var positivt kände vi bägge att Vi var på väg in i något okänt men väldigt kul och spännande. Den första glimten av dig fick vi en lika regnig novemberdag som i dag fast för två år sedan. Den lycka som strömmade genom kroppen under den regniga promenaden hem från ultraljudsundersökningen var något av det dittills största som hänt. Vi såg ju dig, ditt huvud, dina fingrar, din kropp. Du var ju där. Möjligen var det extra stort för mig eftersom din mamma ändå tidigare känt din närvaro inom sig. Men som blivande pappa var det enormt att för första gången få se dig. Så enormt stolt gick jag sedan runt med bilderna i fickan för att visa hela världen mitt barn. Du fortsatte sedan att växa i mammas mage och i början av april hade du blivit så stor att din mammas höfter fick så mycket stryk att hon var tvungen att gå med kryckor. Jag har nog aldrig känt mig så överbeskyddande som under de värsta veckorna. En gång kom din mamma hem lite sent från en gruppövning i skolan och din pappa var alldeles till sig av oro. Jag trampade av och an här på Åsögatan och under flera timmar sprang jag ut till 66:ans hållplats för att se om din mamma var med på just den bussen. När jag promenerade ut till hållplatsen en sista gång började jag måla upp alla möjliga skräckscenarier. Men då vid mittdörrarna på den sista bussen för kvällen såg jag från andra sidan vägen en vaggande gång jag kände igen. Min lättnad har sällan varit större. Med din mammas onda höfter befarade vi bägge en mycket smärtfull avslutning på graviditeten, men mirakulöst nog blev höfterna bättre och mot slutet kunde din mamma slänga kryckorna.
Vi var också på träffar för blivande föräldrar där man i teorin lärde sig allt om vad som kommer. Detta medförde bland annat skenvärkar. Vi satt och hade det lugnt och trevligt framför tv:n samtidigt som vi förde protokoll om hur länge det var mellan ”värkarna”. Vi var fullt beredda på att det då skulle ske. Denna händelse är något din mamma och jag skrattar gått åt i dag. Förmodligen satt Du bara och rullade tummarna den gången. När Du på allvar började röra dig mot utgången gick Du betydligt mer hårdfört till väga. När jag i dag ser prov på den envishet och styrka Du uppvisar förstår jag att det var tufft för din mamma. Vattnet slängde Du ut nästan två dygn i förväg, men eftersom allt vatten hade runnit ut och Du inte gjorde några aktiva försök att titta ut när vi kom fram till BB, fick vi åka hem igen. I stället började Du röra på dig på allvar ett dygn senare. Natten mot tisdagen den 15 maj 2001 började din mamma känna saker som fick henne att förstå att det där hon kände en vecka innan minsann inte var något annat än nysningar. Under flera timmars tid kämpade och svettades hon samtidigt som hon började föra notiser om mellanrummet mellan värkarna. Allt detta medan din pappa låg bredvid i sin bästa törnrosasömn. Hon hade inte mage! att väcka mig. Så när jag väl vaknade av mig själv framåt morgonen blev det full aktivitet och framåt tvåtiden tog vi en taxi till Södersjukhusets förlossningsavdelning. Aldrig har jag sett din mamma kämpa så som under de 8 timmar vi befann oss i rummet. Blod, svett och tårar blandades med förväntan på ”stålbebisens” ankomst. Så 22.15 äntligen! Att något stort var på gång kunde man utläsa av vädrets makter eftersom den regntunga dagen hade byts ut mot en kväll där solen tittade fram, men att det skulle vara något så oerhört kunde man inte läsa sig till. Sällan kommer väl klyschan ”Det går inte att beskriva” bättre till pass än här. Ja, hur kan man egentligen beskriva det som rusade genom min och din mammas kropp den sena majkvällen för 18 månader sedan.
Det är också väldigt svårt att på ett relevant sätt beskriva den glädje, värme och kärlek Du fyllt mig och din mamma med under dina första 18 månader. Att bara få ligga och känna suset från din andning när Du sover eller att få ha varit med om alla dina milstolpar på vägen hit. När Du började le, lyfta huvudet, började krypa, gå osv. Allt det där som är så stort i våran lilla värld. Som gör livet värt att leva helt enkelt. Att få vakna upp av att Du dänger fjärrkontrollen i huvudet på mig och med entusiasm i rösten ropar där när Du samtidigt pekar mot vardagsrummet är stor och skön lycka.
Att se dig och din mamma tillsammans fyller mig med en sådan enorm värme och kärlek så Du förstår inte. Din förväntansfulla reaktion när dörren öppnas vid femtiden på kvällen, för Du vet att nu kommer mamma hem. Eller när Du trippar in till din sovande mamma på morgonen och lägger ditt huvud bredvid hennes och börjar skratta. Jag måste erkänna att jag ibland känner mig som en åskådare när ni är tillsammans. En åskådare som får vara med och bevittna det största undret som finns. Det finns så mycket som gör er så speciella var och en för sig och tillsammans. När mammalotteriet gick av stapeln fick Du verkligen högsta vinsten. Och tro mig, det är ingenting jag säger förblindad av kärlek. Den ömhet din mamma visar mot dig går utöver allt annat. Och oavsett vad som händer i framtiden kommer hon alltid att sitta på en gren i mitt hjärta och charma sin omgivning med sitt underbara leende. På samma sätt som Du alltid charmar alla runt omkring dig med ditt fantastiska skratt och din spjuverlika blick. Jag hoppas Du känner av all den kärlek som riktas mot dig. Främst från din mamma och din pappa naturligtvis, men Du är också medelpunkten i din farfar, farmor och mormors liv. Jag kan garantera att det inte går många sekunder utan att Du skiner upp deras liv med din andliga närvaro. Du får heller inte glömma moster Lisa och farbror Fausto som också ständigt följer din utveckling. Jag hoppas att Du en dag kommer att läsa det här för att sedan gå bort till fåtöljen och ge din sentimentala pappa en överseende klapp på huvudet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)