tisdag 17 december 2002

En vecka kvar till jul och Du är fortfarande lite krasslig. Febern har sjunkit sedan i går, så har vi tur är den borta i morgon. Det börjar bli lite rastlöst för både dig och mig här hemma eftersom alternativen minskar radikalt när man inte kan gå ut. Vi får nöja oss med det lilla, dvs bläddra i böcker, bygga lego, titta på tv ... Din mamma har lite bättre fantasi i sådana här lägen och skulle säkert råda bot på rastlösheten lite bättre än jag gör. Du och din mamma är verkligen ett vackert par. Att se hur du lyser upp när hon kommer hem gör mig alldeles knäsvag. Det räcker med att jag säger att mamma snart kommer, så får Du något förväntansfullt i blicken och pekar mot dörren. ”Mamma” säger Du och skrattar. När det gäller ord tycker jag att Du artikulerar dig bättre och bättre. Tidigare hette vi ”babba” och ”mabba”, men nu säger du faktiskt ”pappa” och ”mamma”. Du säger också ”hej”, helt enligt instruktionsboken. Det dröjer nog inte länge förrän det sprutar ”riktiga” ord ur dig. Man märker också hur Du bättre och bättre kopplar ordet till dess innebörd. ”Hej” innebär en vänskaplig hälsningsfras. ”Nu skall vi bada” får dig att gå in i badrummet och klä av dig kläderna.

måndag 16 december 2002


Du har varit sjuk ett tag nu. Det började med en ögoninflammation i onsdag när vi var på Luciafirande med öppna förskolan uppe i Sofiakyrkan. Annars var ditt första besök i en kyrka en trevlig bekantskap. Du var speciellt förtjust i att springa omkring längs bänkarna. Det räckte med att jag svävade i väg för någon sekund så var Du borta. Med snabba fötter hade Du då jagat i väg utom synhåll för att sedan titta fram mellan några bänkar. Det är verkligen tråkigt att vi inte kan vara på förskolan i dag. Du visar sådan glädje varje gång vi är där.

I lördags fick Du smaka på det berömda Bullandöjulbordet. Du åt inte så mycket, men vi andra åt tills vi storknade. Besöket var så här i efterhand kanske inte så lyckat för din del efter som Du i går blev sämre. Febern närmade sig 39 grader och Du sov inget vidare i natt, vilket din mamma och jag då inte heller gjorde.  Jag känner mig så hjälplös när Du ligger och lider i ditt snörvlande. Du förstår ju inte varför Du mår så dåligt eller varför Du blir så grinig. Hoppas Du blir bättre under de närmsta dagarna.

torsdag 5 december 2002

I dag var Du verkligen överlycklig när Du sprang omkring och showade för alla på förskolan. I bland blev jag nästan orolig över att det gick lite väl fort. I vissa stunder sprang Du bara omkring som en virvelvind och lyckotjöt. Du var så uppe i varv att det blev lite svårt att få dig att komma ner på jorden.

onsdag 4 december 2002

Tillbaka på förskolan efter en dag i parken tillbringade Du mycket tid med att leka med en lite äldre tjej som var där med sitt yngre syskon. Mikaela som hon hette kan ha varit i 6-års åldern och Du blev väldigt förtjust i henne och det verkade som det var ömsesidigt.

måndag 2 december 2002

Dagens stora upptäckt var indiantältet på förskolan. Det var nog första gången jag såg dig ha så kul tillsammans med andra barn på förskolan. Din pappa hamnade helt i skymundan när Du sprang och busade runt och in i det lilla tältet. Hmmm, en julklapp kanske? I går träffade Du också massa barn hemma hos Kalle som fyllde 3 år.

fredag 29 november 2002

Ingen förskola i dag. I stället fick Du följa med pappa till systembolaget och välja ut lite tjeckiska öler som din mamma och pappa skall prova i kväll.

torsdag 28 november 2002

Ytterligare en dag på förskolan. I bland kan jag tycka att Du är lite osjälvständig. Många av de andra barnen springer omkring utan att bry sig om vad mamma eller pappa befinner sig, men Du vill ofta bli uppbackad av mig. Jag märker också att Du ofta söker bekräftelse hos andra vuxna. Du går fram och flörtar hejvilt för att få en respons. Det märks att Du är en aning konfunderad. I alla andra sammanhang är ju Du i centrum av showen. Du får all den uppmärksamhet Du vill ha. Men här är det inte riktigt så och jag kan se att Du kan bli lite konfunderad över detta. Det är kanske också därför som Du känns lite osjälvständig just nu. Det börjar sakta gå upp för dig att vuxnas uppmärksamhet i bland kan riktas åt andra håll än ditt. Därför kanske Du kräver extra mycket bekräftelse av din mamma och mig just nu. Känns en aning marigt hur man skall hantera det. Å ena sidan vill man ju ge dig allt det Du vill ha. Å andra sidan vill man också att Du skall bli en självständig tjej som inte alltid behöver mamma och pappa vid din sida. Sovproceduren är en annan självständighetsprocedur vi måste ta tag i. Just nu måste både mamma och pappa ligga vid din sida när Du somnar och sedan vaknar Du nästan alltid fram på småtimmarna och vill ligga i vår säng. Det är svårt det där. Man vet inte alltid vilket ben man bör stå på. Du kanske också märker av att vi brottas med de här problemen och därför blir extra frustrerad.