torsdag 14 april 2005
Du är nu snart 4 år och jag fyllde igår 37. Jag ser att det är mer än två år sedan jag var inne och skrev sist. Du har blivit en ganska så stor flicka nu. Bland de äldre på dagis är Du och snart skall Du också bli storasyster. Din mamma sitter i soffan och väntar på att jag skall komma och titta på tv med henne, så jag tänkte mest bara säga hej så här en regnig dag i april när Du är hemma från dagis på grund av vattkoppor.
måndag 24 mars 2003
Det har runnit en del snö längs Åsögatan sen sist. Mycket har hänt. Julen har passerat och vi är en bra bit på väg in i det nya året. Blask har ersatts av kyla och snö som har ersatts av sol och fågelkvitter. Det är nåt speciellt med den årstiden när fågelsången kommer närmare och de tunga vinterkläderna förpassar in i garderoben. Skillnaden mellan sol och skugga är nog aldrig så stor som i mars. Man klär sig antingen för varmt eller för kallt. Det finns liksom inga perfekta marskläder. Så fort vi tar av oss går vi in i ett mörkt blåshål är när vi tar på oss igen skiner solen som hetast. Tiden går fort nu. Det var inte länge sedan vi tog våra höstpromenader i Vitan, då med den gamla vagnen. Vi är nu inne på den fjärde i ordningen. Den första, liggvagnen gick bulten sönder på. Dessutom växte du så smått ur den. Det där med kombinerad ligg- och sittvagn var kanske inte så lyckat ändå. Så, nu vet man det. Efter det fick du åka i mamma Karins gamla resvagn i ett par månader. Den historien tog slut några timmar efter att mamma åkt till Portugal. Ungefär vid Götgatan på väg till Skånegläntan gick den bara av. Du förstår att jag blev en aning stressad den gången. Ensam i stan med dig, utan din mammas trygga hand fick jag raskt köpa en ny vagn. En italiensk modell med snurrhjul som var hur lätthanterlig som helst... i stan... och på sommaren. Den italienska trottoarvagnen klarade hösten, men vintern var för tuff... eller så hade det inte med årstiden att göra. Dessutom var det kanske lika bra. Du gillade aldrig riktigt att bli fastspänd. Den nya erbjuder mycket mer rörelsefrihet.
Det känns både som en evighet sen jag skrev sist, samtidigt som det känns som det var i går. Du har vuxit både fysikt och mentalt. Vi går inte längre till öppna förskolan på dagarna. Jag har börjat jobba och Du har påbörjat din egen resa, utan mamma och pappas totala kontroll. Känns allt lite konstigt. Under dina första 20 månader levde vi i någon form av undantagstillstånd. Du var antingen med din mamma eller med mig. Våra liv var helt upplagda efter det. Allt annat kom i andra hand. Du kommer naturligtvis fortfarande i första hand, men nu har din mamma och jag återgått till vad vi gjorde innan Du kom till världen. Du går på dagis och vi gör något annat. På något vis är allt som vanligt, men ändå inte. Jag kan nu blicka tillbaka på den tid Du och jag tillbringade hela dagarna tillsammans och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det. Samtidigt som jag inte för en sekund ångrar att Du började på dagis. Du stormtrivs verkligen där. Många morgnar har inletts med långa haranger om Maja, Tea, Linnea, Hanna och alla dom andra som fyller ditt liv på dagarna. Och tydligen är du också en liten solstråle nästan jämnt på dagis. Dina fröknar (Karin och Yasmine) säger att du springer omkring med ett ständigt leende på läpparna. Din uppskattning av dina kompisar visas också i att Du gärna gillar att kramas. Än så länge är allt toppen på dagis alltså. Inskolningen som började i slutet av januari gick som en dans. Helgen innan inskolningen började passade din mamma och jag på att ta en avstickare till Tallinn, medan du tillbringade tre dagar med farmor och farfar. Det är möjligt att det var nyttigt för dig eftersom du för första gången var i från oss flera dar. Hmmm, det är naturligtvis svårt att säga om det var bra eller dåligt tajmat. Hade inskolningen gått dåligt hade vi förmodligen funderat om det verkligen var så bra att lämna dig i tre dar precis innan dagisstarten. Sånt kan man aldrig riktigt veta. Vi hade i alla fall en mysig vistelse på andra sidan Östersjön, även om vi naturligtvis längtade (kände saken....)
Camilla som inskolade dig är inte längre kvar på förskolan. Hon tackade för sig och begav sig till Australien. Man kan naturligtvis inte som förälder kräva att personalen skall stanna för evigt. Villkoren för förskolepersonal kunde vara mycket bättre och många framförallt yngre känner väl att det finns annat här i livet. Lite sorgligt var det ändå eftersom Du verkligen gillade henne.
Det är dock tur att din mamma och jag har så pass fria tider som vi har eftersom du varit sjuk en del. Dessutom kan vi hämta dig klockan tre varje dag utan att våra sysslor blir allt för lidande. Din mamma verkar trivas bra i skolan. Hon är mer engagerad nu än när hon var gravid. Inte så konstigt kanske med tanke på det som väntade. Jag trivs också bra med mina halvtidstjänster. Varannan dag sitter jag hemma och skriver om gräsrotskulturer på Internet och varannan dag åker jag i väg till frihamnen för att skriva material till frågesporter på TV4 (Ordjakten och Pussel).
Eftersom din mamma har problem med höfterna får jag i bland flytta ut i vardagsrummet när du inte vill sova i din egen säng. Sängen är lite för trång för alla tre. I natt var en sådan natt när du somnade om och vaknade till om vartannat i en timmes tid ungefär. Då brukar enda lösningen vara att bära över dig till oss och eftersom klockan bara var ett så ... Då är det ljuvligt att vakna upp efter ensamheten till din röst, när du står bredvid soffan och undrar varför pappa inte sover inne hos er. Språket kommer sakta men säkert. Du babblar på som aldrig förr. Även om orden kanske inte är enligt boken alla gånger, så hör man hur du lägger ihop saker och ting. Det är inte längre enstaka ord, utan fullständiga meningar. Det är också kul att höra dig leka för dig själv. Det är nåt du har lärt dig på dagis. I långa stunder kan du sitta med din docka och hans kompisar och man hör hur Du skapar egna fantasivärldar.
tisdag 17 december 2002
En vecka kvar till jul och Du är fortfarande lite krasslig. Febern har sjunkit sedan i går, så har vi tur är den borta i morgon. Det börjar bli lite rastlöst för både dig och mig här hemma eftersom alternativen minskar radikalt när man inte kan gå ut. Vi får nöja oss med det lilla, dvs bläddra i böcker, bygga lego, titta på tv ... Din mamma har lite bättre fantasi i sådana här lägen och skulle säkert råda bot på rastlösheten lite bättre än jag gör. Du och din mamma är verkligen ett vackert par. Att se hur du lyser upp när hon kommer hem gör mig alldeles knäsvag. Det räcker med att jag säger att mamma snart kommer, så får Du något förväntansfullt i blicken och pekar mot dörren. ”Mamma” säger Du och skrattar. När det gäller ord tycker jag att Du artikulerar dig bättre och bättre. Tidigare hette vi ”babba” och ”mabba”, men nu säger du faktiskt ”pappa” och ”mamma”. Du säger också ”hej”, helt enligt instruktionsboken. Det dröjer nog inte länge förrän det sprutar ”riktiga” ord ur dig. Man märker också hur Du bättre och bättre kopplar ordet till dess innebörd. ”Hej” innebär en vänskaplig hälsningsfras. ”Nu skall vi bada” får dig att gå in i badrummet och klä av dig kläderna.
måndag 16 december 2002
Du har varit sjuk ett tag nu. Det började med en ögoninflammation i onsdag när vi var på Luciafirande med öppna förskolan uppe i Sofiakyrkan. Annars var ditt första besök i en kyrka en trevlig bekantskap. Du var speciellt förtjust i att springa omkring längs bänkarna. Det räckte med att jag svävade i väg för någon sekund så var Du borta. Med snabba fötter hade Du då jagat i väg utom synhåll för att sedan titta fram mellan några bänkar. Det är verkligen tråkigt att vi inte kan vara på förskolan i dag. Du visar sådan glädje varje gång vi är där.
I lördags fick Du smaka på det berömda Bullandöjulbordet. Du åt inte så mycket, men vi andra åt tills vi storknade. Besöket var så här i efterhand kanske inte så lyckat för din del efter som Du i går blev sämre. Febern närmade sig 39 grader och Du sov inget vidare i natt, vilket din mamma och jag då inte heller gjorde. Jag känner mig så hjälplös när Du ligger och lider i ditt snörvlande. Du förstår ju inte varför Du mår så dåligt eller varför Du blir så grinig. Hoppas Du blir bättre under de närmsta dagarna.
torsdag 5 december 2002
I dag var Du verkligen överlycklig när Du sprang omkring och showade för alla på förskolan. I bland blev jag nästan orolig över att det gick lite väl fort. I vissa stunder sprang Du bara omkring som en virvelvind och lyckotjöt. Du var så uppe i varv att det blev lite svårt att få dig att komma ner på jorden.
onsdag 4 december 2002
måndag 2 december 2002
Dagens stora upptäckt var indiantältet på förskolan. Det var nog första gången jag såg dig ha så kul tillsammans med andra barn på förskolan. Din pappa hamnade helt i skymundan när Du sprang och busade runt och in i det lilla tältet. Hmmm, en julklapp kanske? I går träffade Du också massa barn hemma hos Kalle som fyllde 3 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)