tisdag 19 november 2002


I dag tittade solen fram för första gången på en vecka. Vet inte hur man skall tolka det men den värmde i alla fall. Klockan är 12.10 och Du har precis somnat efter en aktiv förmiddag. Trots dina protester lyckades jag få dig att åka lite vagn. Det verkar som om Du hamnat i en form av kombinerad protest- och frustrationsperiod. Du vädrar ditt missnöje åt allt som inte är 100-procentigt. Oavsett om det är mat eller transporter. Livets transportsträckor kan vara besvärliga att hantera även för en vuxen så varför skulle Du vara extra duktig på det. Du förstår ju inte när Du sitter i vagnen att Du om fem minuter kommer att vara gladare än innan Du satt dig i vagnen. Det förstår jag eller din mamma som utomstående. Eftersom vi vet att Du älskar att springa omkring bland andra barn i parken. I dag var vi en lång stund i din favoritpark Skånegläntan. Du älskar att springa omkring och dra i och skjuta på alla olika cyklar och vagnar som finns där. Vi sprang också in i din kompis Hugo och hans pappa Lasse där. Vi sa mest bara hej eftersom vi var på väg att gå då både Du och jag frös rejält efter alla intryck. Jag ser att Du ofta vill göra saker som de äldre barnen gör och så blir Du frustrerad och tittar vädjande på pappa när Du inte lyckas. Då känner man sig ganska liten och otillräcklig eftersom jag inte riktigt kan förklara för dig varför Du inte kan klättra i repstegen eller gå uppför plankan. Jag vill ju vara en pappa som löser alla dina problem. Har Du frågor, är Du ledsen eller vill Du bara känna närhet? Kom till pappa så löser han upp dina knutar så att Du kan springa vidare med ett leende på läpparna. Men man måste väl som förälder inse att ibland är inte allt som står i ens makt nog. Just nu är det förhoppningsvis inga större knutar som pappa eller mamma inte kan lösa och Jag hoppas att det kommer att vara så ett tag framåt. Jag minns att min egen pappa, dvs din farfar sa till mig att det kändes som att ramla igenom isen den första gången han kände att han inte kunde lösa min knut. Tidigare hade han alltid kunna ge mig en klapp på axeln och förklarat hur det ligger till. Men när jag för första gången kom till honom med grubblerier som till sin natur inte har några enkla lösningar kände han sig maktlös på ett sätt han aldrig tidigare känt. Nu skenar jag igen. Den dagen dröjer förhoppningsvis många år för dig. Än så länge är Du en 1½-årig solstråle med hela livet framför dig. En 1½-årig solstråle med vilja av granit.

Även om din starka vilja ibland får din pappa att dra i nödbromsen känns det som våran relation växer för varje dag. Det har naturligtvis inte varit problemfritt de här månaderna. Utan din klippa till mamma blir man lite vilsnare förstår Du. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på hur din mamma hade gjort i en liknande situation. Och min stolthet har i bland också hindrat mig från att fråga din mamma om råd. ”Kan själv” intalar jag mig själv då. Som Du hör är Du inte enda barnet i familjen. Men sakta men säkert, dag för dag har vi ändå närmat oss varandra och jag både tror och hoppas att Du känner dig trygg i min famn. Jag minns i somras när din mamma var i Portugal med moster. Då kändes det som om Du var livrädd för att jag också skulle försvinna. Du kunde ju inte förstå att mamma bara var borta tillfälligt. Det enda Du såg var att hon inte längre var med oss och det smärtade dig. Den enda tryggheten som var kvar var jag och när jag då försvann om det så bara var ur rummet för några sekunder blev Du helt förkrossad. Det är inte lätt att var liten ibland.

Klockan är nu över två och Du sover fortfarande trots att jag har pratat i telefon med både dagis och Malte. Malte är en kompis från förr. Trots att vi i dag inte umgås som vi gjorde under tonåren, känns det skönt att veta att han finns där. Det känns som jag de senaste åren börjat värdesätta rötterna och familjen mer. Det har naturligtvis med dig och din mamma att göra. Det känns nu viktigare att ha en plats där man kommer ifrån. Det handlar förmodligen också om en naiv förhoppning om att det någonstans finns ett ställe där allting är som det alltid har varit. Där alla människor stannade i just den positionen jag lämnade dem. Det är klart att jag fattar att Malte i dag är en helt annan människa än den han var för 17 år sedan. Men det känns skönt att kunna minnas ihop. Mötas i en verklighet som vi bägge vet är allt annan än verklig men ändå påtaglig. Ibland när jag är ute och går med dig försöker jag för mitt inre se mig själv i olika miljöer där jag varit tidigare. När vi går förbi vissa platser i Vitabergsparken till exempel kan jag se en 7 eller 9 år yngre upplaga av mig själv gå omkring. En yngre Kalle med de funderingar, glädjeämnen och ledsamheter som präglade mitt liv då. För ett tag försvinner jag bort för att alltid komma tillbaka med den känslan av att det handlar om andra personer än mig själv. För när jag tänker på hur saker och ting var då finns det alltid något som saknas i den bilden. Både den cyklande 10-åringen och den vilsna 25-åringen saknade nämligen det som idag är jag, nämligen Du. Det känns mycket konstigt att ens tänka sig en tillvaro där Du inte existerar.

Oj, nu är klockan redan tre och det börjar bli mörkt ute. Höstmörkret innan snön kommer känns alltid så hotfullt på något sätt. Som om någon försöker stänga in mig i ett trångt rum. Jag borde nog gå in och smygväcka dig nu annars kommer Du aldrig att somna, dessutom börjar jag känna mig rejält ensam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar