Klockan är 11 på förmiddagen och Du ligger och sover. Du har vaknat tidigare än vanligt de senaste morgnarna och Du har också haft svårt att sova i din egen säng. Det verkar nästan som Du anar någonting och vill ha vår närhet mer än någonsin. Din mamma sitter nu förmodligen hos Lisa och pluggar efter en snorig helg. Själv sitter jag och läser igenom mammas anteckningar om din levnadsbana hittills. 31 sprängfyllda sidor har det blivit och mitt sinne fylls av glädje och vemod när jag läser igenom anteckningarna igen. Jag och din mamma har också ägnat helgen åt att redigera våra videoinspelningar av dig och samma sak där. Skratt och värme blandat med tjocka klumpar i halsen. Teori och praktik är svårt i bland. Nu tycker jag mig höra något från sovrummet, så jag misstänker att man snart hör ett par tassande steg och en dörr som slås upp. Du är mitt allt Lova. Var jag än befinner mig och var Du än befinner dig kommer din glädje och din sorg vara min glädje och sorg. Du fyller mitt liv med mening. Att se dina reaktioner på omvärlden får min värld att blomstra. Att ta del av din förväntan, din glädje och även din besvikelse får det att bubbla inom mig.
I går var vi ute och promenerade igen eftersom Du för tillfället (förhoppningsvis) har tagit avstånd från vagnen. Tidigare dagar har vi styrt våra steg mot Vitabergsparken men igår tog Du kommandot och ville se de regntyngda trottoarerna runt Sofia. Jag märkte då att folk inte riktigt tog notis om dig när de rusade förbi i novembervädret. Det är en tydlig skillnad på folks beteende i parker där man promenerar för att koppla av och trottoarer där man transporterar sig. Jag såg också din besvikelse över att så var fallet. Din vana trogen ropade Du glatt varje gång någon passerade, men istället för glada ansikten och närhet möttes du av tystnad och ickenärvaro. Förhoppningsvis skall Du aldrig lära dig att bli ignorerad. Det är naturligtvis bara en obotlig drömmare som kan hoppas på nåt sånt. Men Du är värd så mycket mer Lova, så jävla mycket mer. Tids nog kommer Du att upptäcka att det finns flera sidor av det mesta. Att allt kanske inte alltid är som man tror. Men den insikten hoppas jag dröjer för dig. För nu vill jag bara att Du skall känna den oändliga, outtömliga och ovillkorliga kärlek jag och din mamma försöker ge dig. Du får aldrig känna att Du måste göra dig förtjänt av vår kärlek. Du skall känna att oavsett vad, så finns vi där.
Jag tror visst att Du somnade om eftersom det är tyst i sovrummet igen. Jag blev nog lite besviken. Såg fram emot att se ditt spjuveraktiga leende titta fram. Att jag får ha den stora äran att vara med dig under den här tiden fram tills att Du skall börja på dagis känns svindlande stort. Vet faktiskt inte hur jag kommer klara att lämna Dig ifrån mig till någon utomstående. Jag tror absolut att Du med ditt sociala sätt kommer att stormtrivas, men det kommer ändå att kännas konstigt av rent egoistiska skäl. Hittills har Du bara varit vår, men dagis är förhoppningsvis dina första steg mot en gentemot oss egen identitet. Du kommer att få andra referensramar än mig och din mamma. Vi kommer för första gången vara tvingade att klippa av några band. En stor del av dygnet kommer Du varken vara i mina eller din mammas händer och det kommer kännas mycket märkligt. Hmmm, hoppas jag inte blir en sån där överbeskyddande pappa som ständigt smyger dig i hasorna när Du blir äldre. Men jag förstår nu varför många pappor inte kan släppa taget. Jaja, Du är trots allt bara 1½ år ännu och jag skall väl inte skena iväg alltför långt. Men det finns så mycket jag tänker på och känner just nu.
Ibland känner jag mig som ett litet barn själv. Känns inte så länge sedan jag var den där 10-åringen som cyklade omkring i området ute i Söderberga. Nu är jag en man på 34 år. När jag var liten var 34 väldigt vuxet. Jag vet inte ens om så gamla människor överhuvudtaget fanns i min begreppsvärld. En 34-åring var t ex en föredetting i idrottsvärlden. Åldern på idrottsmän kanske var den främsta åldersreferensen man hade då. Jag menar, föräldrar var ju bara vuxna, sen om de var 25 eller 50 var inte så väsentligt. Det är inte så att jag känner någon ångest över min ålder direkt. Det är bara det att jag fortfarande går omkring och väntar på att bli stor. Istället för att agera går jag omkring och väntar på att reagera. Din mor som är den ödmjukaste människa jag känner har tyvärr fått lida av det lite väl mycket. Hoppas att Du blir en handlingskraftig kvinna utan att för den skull tappa drömmarens vingar. Annars är det inte så mycket jag hoppas på. Förstå mig rätt nu. Jag har naturligtvis massor av förhoppningar på dig. Men förhoppningarna handlar om att Du i framtiden skall fortsätta känna kärlek och trygghet. Dvs, allt livets goda åt dig. Däremot har jag inga förhoppningar om vad för sorts person Du skall bli. Jag vill bara att Du skall fortsätta vara Du, Lova Saskia Alice Löfberg Meibrink. Fortsätta att vara den Lova din pappa älskar över allt annat här på jorden.
Klockan är nu 12.25 och Du har fortfarande inte vaknat trots att Du har sovit i tre timmar. Men just när jag skriver detta tror jag visst att Du vaknar. Ett litet tillrop hörs inifrån sovrummet och jag vänder mig om för att möta din dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar