Min älskade dotter!
Det är i dag din 1 ½ års-dag och du ligger just nu i sängen och sover efter en regning promenad i Vita bergen. Du är så förtjust i att promenera att Du vägrar sätta dig i vagnen. Så för andra dagen i rad kom vi till lägerelden längst bort i parken. Då tröttnade Du och ville bli buren precis som i går. Pappas famn blev alltså räddningen i dag också. Genom en novemberregning park smög sedan en pappa och hans dotter hem till stugvärmen på Åsögatan. När dina ögon började fladdra och ditt huvud la sig på min axel började jag fundera på allt som har hänt de här 18 månaderna. Du är inte längre en bebis utan Du har nu växt upp och blivit ett barn med tydliga egenskaper som förstår och uttrycker en (i bland väldigt stark) vilja.
Men man kan väl säga att det hela egentligen började i slutet av augusti år 2000. Din mamma kom lite nervöst hemspringandes från apoteket. Vi hade våra aningar om att något kunde vara på gång så ett graviditetstest hade inhandlats. När testet var positivt kände vi bägge att Vi var på väg in i något okänt men väldigt kul och spännande. Den första glimten av dig fick vi en lika regnig novemberdag som i dag fast för två år sedan. Den lycka som strömmade genom kroppen under den regniga promenaden hem från ultraljudsundersökningen var något av det dittills största som hänt. Vi såg ju dig, ditt huvud, dina fingrar, din kropp. Du var ju där. Möjligen var det extra stort för mig eftersom din mamma ändå tidigare känt din närvaro inom sig. Men som blivande pappa var det enormt att för första gången få se dig. Så enormt stolt gick jag sedan runt med bilderna i fickan för att visa hela världen mitt barn. Du fortsatte sedan att växa i mammas mage och i början av april hade du blivit så stor att din mammas höfter fick så mycket stryk att hon var tvungen att gå med kryckor. Jag har nog aldrig känt mig så överbeskyddande som under de värsta veckorna. En gång kom din mamma hem lite sent från en gruppövning i skolan och din pappa var alldeles till sig av oro. Jag trampade av och an här på Åsögatan och under flera timmar sprang jag ut till 66:ans hållplats för att se om din mamma var med på just den bussen. När jag promenerade ut till hållplatsen en sista gång började jag måla upp alla möjliga skräckscenarier. Men då vid mittdörrarna på den sista bussen för kvällen såg jag från andra sidan vägen en vaggande gång jag kände igen. Min lättnad har sällan varit större. Med din mammas onda höfter befarade vi bägge en mycket smärtfull avslutning på graviditeten, men mirakulöst nog blev höfterna bättre och mot slutet kunde din mamma slänga kryckorna.
Vi var också på träffar för blivande föräldrar där man i teorin lärde sig allt om vad som kommer. Detta medförde bland annat skenvärkar. Vi satt och hade det lugnt och trevligt framför tv:n samtidigt som vi förde protokoll om hur länge det var mellan ”värkarna”. Vi var fullt beredda på att det då skulle ske. Denna händelse är något din mamma och jag skrattar gått åt i dag. Förmodligen satt Du bara och rullade tummarna den gången. När Du på allvar började röra dig mot utgången gick Du betydligt mer hårdfört till väga. När jag i dag ser prov på den envishet och styrka Du uppvisar förstår jag att det var tufft för din mamma. Vattnet slängde Du ut nästan två dygn i förväg, men eftersom allt vatten hade runnit ut och Du inte gjorde några aktiva försök att titta ut när vi kom fram till BB, fick vi åka hem igen. I stället började Du röra på dig på allvar ett dygn senare. Natten mot tisdagen den 15 maj 2001 började din mamma känna saker som fick henne att förstå att det där hon kände en vecka innan minsann inte var något annat än nysningar. Under flera timmars tid kämpade och svettades hon samtidigt som hon började föra notiser om mellanrummet mellan värkarna. Allt detta medan din pappa låg bredvid i sin bästa törnrosasömn. Hon hade inte mage! att väcka mig. Så när jag väl vaknade av mig själv framåt morgonen blev det full aktivitet och framåt tvåtiden tog vi en taxi till Södersjukhusets förlossningsavdelning. Aldrig har jag sett din mamma kämpa så som under de 8 timmar vi befann oss i rummet. Blod, svett och tårar blandades med förväntan på ”stålbebisens” ankomst. Så 22.15 äntligen! Att något stort var på gång kunde man utläsa av vädrets makter eftersom den regntunga dagen hade byts ut mot en kväll där solen tittade fram, men att det skulle vara något så oerhört kunde man inte läsa sig till. Sällan kommer väl klyschan ”Det går inte att beskriva” bättre till pass än här. Ja, hur kan man egentligen beskriva det som rusade genom min och din mammas kropp den sena majkvällen för 18 månader sedan.
Det är också väldigt svårt att på ett relevant sätt beskriva den glädje, värme och kärlek Du fyllt mig och din mamma med under dina första 18 månader. Att bara få ligga och känna suset från din andning när Du sover eller att få ha varit med om alla dina milstolpar på vägen hit. När Du började le, lyfta huvudet, började krypa, gå osv. Allt det där som är så stort i våran lilla värld. Som gör livet värt att leva helt enkelt. Att få vakna upp av att Du dänger fjärrkontrollen i huvudet på mig och med entusiasm i rösten ropar där när Du samtidigt pekar mot vardagsrummet är stor och skön lycka.
Att se dig och din mamma tillsammans fyller mig med en sådan enorm värme och kärlek så Du förstår inte. Din förväntansfulla reaktion när dörren öppnas vid femtiden på kvällen, för Du vet att nu kommer mamma hem. Eller när Du trippar in till din sovande mamma på morgonen och lägger ditt huvud bredvid hennes och börjar skratta. Jag måste erkänna att jag ibland känner mig som en åskådare när ni är tillsammans. En åskådare som får vara med och bevittna det största undret som finns. Det finns så mycket som gör er så speciella var och en för sig och tillsammans. När mammalotteriet gick av stapeln fick Du verkligen högsta vinsten. Och tro mig, det är ingenting jag säger förblindad av kärlek. Den ömhet din mamma visar mot dig går utöver allt annat. Och oavsett vad som händer i framtiden kommer hon alltid att sitta på en gren i mitt hjärta och charma sin omgivning med sitt underbara leende. På samma sätt som Du alltid charmar alla runt omkring dig med ditt fantastiska skratt och din spjuverlika blick. Jag hoppas Du känner av all den kärlek som riktas mot dig. Främst från din mamma och din pappa naturligtvis, men Du är också medelpunkten i din farfar, farmor och mormors liv. Jag kan garantera att det inte går många sekunder utan att Du skiner upp deras liv med din andliga närvaro. Du får heller inte glömma moster Lisa och farbror Fausto som också ständigt följer din utveckling. Jag hoppas att Du en dag kommer att läsa det här för att sedan gå bort till fåtöljen och ge din sentimentala pappa en överseende klapp på huvudet.